Jag får faktiskt högt blodtryck av att du säger att jag har högt blodtryck!!

Morr. Blev så arg på rådgivningen i dag. Eller egentligen blev jag arg först efteråt, när jag insåg hur upprörd jag hade blivit medan jag var där.

Det här med rådgivning är ju inte helt enkelt. Det är ju super att de i Finland följer upp mammans och barnets hälsa så bra som de gör – jag har varit på någon sorts koll en gång i månaden hittills, om man räknar med både hälsovårdare, läkare och ultraljud. Men samtidigt så är ju faktiskt varje mamma, barn, familj och graviditet olika och det verkar nog fortfarande glömmas bort.

I dag började det med vägning och blodtrycksmätning och jag fick i princip dåligt betyg för båda. Blodtrycket var högre än senast, 120/84 mot 114/74, och vikten lägre än senast, 72 kg mot 73,5.

Nå. För det första ska man väl egentligen sitta lugnt och stilla i en kvart före en blodtrycksmätning. För det andra har många högre blodtryck hos läkaren än vad de har hemma. För det tredje: när den andra mätningen görs strax efter att skötaren meddelat att det första värdet var för högt, är det väl inte svårt att lista ut att patienten kan vara stressad av det beskedet och därför ha bara ännu högre blodtryck!? När vi mätte andra gången var det nämligen 126/84 för mig. Suck.

Så nu ska jag låna mätare av mamma och se hur det ser ut hemma i stället. Snälla mamma gav lugnande besked i telefon och sa att det säkert ser bättre ut när jag mäter hemma i lugn och ro.

Om vikten så förklarade jag för hälsovårdaren att min vikt nu efter jul äntligen börjat stiga efter att ha bara sjunkit de första 12 veckorna. Allt jag läst om viktnoja under graviditeten säger att det här är helt normalt och att jag inte behöver stressa över det – i Sverige talar de om att sluta väga mamman helt och hållet eftersom det är så individuellt: viktigt är i stället livmoderns storlek och hur barnet växer och mår. En del väntande mammor går upp några kilo, andra 30. En del får kämpa hårt med graviditetskilona efter förlossningen, medan de för andra bara rasar bort under amningen. Och allt beror ju på hur man mår under graviditeten och efter, och hur man såg ut före: en del går ner i vikt helt enkelt för att de inte kan fortsätta med samma träning som förr och musklerna försvinner, medan andra går upp i vikt för att de samlar på sig tio kilo vätska.

Hur som helst, efter min third degree hos hälsovårdaren blev jag ju mer paranoid än någonsin. Jag fick svara på frågor om hur jag äter, vad jag äter, om jag mår illa (två eller tre gånger svarade jag nej), om jag har huvudvärk, om jag har svullna fingrar... osv. Och jag HAR ju haft huvudvärk och ja, hmm, kanske fötterna har varit lite tröttare än vanligt, inte vet jag?

Efteråt sa A att det ju bara handlar om att de måste veta alla detaljer för att kunna identifiera eventuella problem så fort som möjligt, och det förstår jag ju. Men det är utfrågningssättet som stör mig! Detta "hmm" och "jahaa" och bläddrandet i papper hit och dit. Och inga förklaringar om eventuella orsaker och konsekvenser. Bara ett "Ja, blodtrycket ska nog inte vara så här högt när du är så här i början, för det är för tidigt för barnet att födas ännu."

FÖR TIDIGT FÖR ATT FÖDAS? Visst fan vet jag det! Skräms inte så där!!

Håhhå. Jag är nog lugnare nu, när jag hittat tillbaka till mitt stabila, rationella jag som hittar svar också på annat håll än på hälsostationen. Ska försöka komma ihåg till nästa gång att jag måste fråga mera själv, och inte bara sitta där och svara. Men i morse blev jag ju bara så till mig att jag inte kom ihåg hur man står på sig. Det här är trots allt en så ny situation, det är klart man känner sig osäker. Och usch vad jag avskyr att vara osäker. Suck.

Men ett plus med besöket: vi hörde hjärtljuden så tydligt i dag! Så snabba de är, dubbelt snabbare än mina. Ser så fram emot att gå på ultra igen om två veckor!