Som resfeber

Ni vet den där kittlande maggropskänslan just före en resa, när man är jätteglad över att få åka iväg men samtidigt lite smånervös för att man ska hinna till flyget, för att man ska komma ihåg passet, för att man ska hitta fram till hotellet osv...?

Den känslan har jag varje dag. Vissa dagar, när jag har mycket att göra och inte hinner fundera så mycket, hinner det kittla i magropen bara en stund. Som till exempel när babyn gör sig påmind med några välriktade sparkar efter lunch, då blir jag bara glad.

Men andra dagar, om jag gör misstaget att sätta mig ner och TÄNKA – till exempel när jag ligger på soffan på kvällen och försöker stänga av med lite hjärndött tv-tittande – så kan nervositeten plötsligt stiga till red alert paniktillstånd.

Som förra veckan efter att jag varit på vattengymnastik till exempel. Jag kom hem, satt mig ner, och stirrade ut i tomma luften, inte långt ifrån att gunga fram och tillbaka i fosterställning alltså. Dels var jag ju fysiskt trött från att ha rört på mig utan att ha ätit (nästa gång packar jag med mellanmål!) och dels hade jag fått någon sorts verklighetschock när vi flöt omkring där med våra stora magar. Först stirrade jag på hur stora de andra var, och sen insåg jag att en av de där badbollarna faktiskt var min egen spegelbild. Shit liksom. Det är faktiskt ett barn på väg och vi ska klara av att sköta och fostra och älska en alldeles ny människa.

Så sen på kvällen när det var läggdags och vi skulle spela gonattsång (har köpt speldosa med vaggvisa) åt babyn började jag storböla. Jag tyckte redan att jag skulle slippa det där graviditetslipande som folk snackar om för det har inte hänt mig förr. Men nu var det ingen hejd på tårarna, både dynan och A blev alldeles blöta.

Men vet ni vad, A blev inte ens rädd för mig! Han bara tog mig i famnen, smekte och tröstade mig och sa att allt kommer att gå fint, att babyn kommer att ha det så bra hos oss och att jag kommer att vara jätteduktig på det här med att vara mamma.

Och jag trodde på honom.

Veckans mål: fortsatt stabilitet.

View from the top

I can still see my toes.

Hicka

Värst vad det buffades inne i min mage just, tror bestämt det var fråga om hicka för var så regelbundet. Kändes nästan som om jag själv hade någon sorts minihicka för hela magen hoppade, men det är väl inte konstigt att det känns när det är en liten en på över ett kilo som härjar där inne! Läste om prematurer i en föräldratidning, fatta att det faktiskt är en så långt utvecklad människa där inne nu att den med stor sannolikhet skulle klara sig också här ute i världen. Otroligt. Men jag vill nog att den håller sig där inne till juli!

Folk frågar ibland hur babyn mår och jag vet inte riktigt vad jag ska svara? Man undrar ju själv också. Bra mår den väl när den sparkar och härjar som den gör! Själv har jag också mått bra den här veckan, och anmälde mig i går på både gravidyoga och vattengymnastik för gravida, börjar nästa vecka, hoppas det är bra! Vattengymnastik hörde jag att är skönt när man har så mycket lättare att röra sig i vattnet, och yoga ska vara bra inte bara för stretchandet och djupa magmuskler utan också för avslappning inför förlossningen... hmm. Ska se, låter ju nog vettigt.

Läste just ett föräldraforum och känner mig ganska lyckligt lottad över att jag mått så bra som jag gjort, när en del lidit av såväl illamående som riktigt ond foglossning och andra krämpor som gör att de får sjukskriva sig, stackrarna. Eller svullnad som gör att både skor och ringar klämmer. Låter jobbigt. Känns ju som att man inte själv ska klaga då när ens små krämpor är så minimala i jämförelse!

Fast i morse hade jag nog lite ångest när jag vaknade, hade en gravidmardröm igen. Har inte dem särskilt ofta, men ibland, och oftast handlar de om att jag är ensam och inte vet vad jag ska ta mig till: en gång hade A skickats till fängelset till exempel (haha! han som är så snäll), så han skulle gå miste om både förlossning och babytiden hemma. I natt handlade drömmen om förlossningen och en elak barnmorska: när A lämnade mig ensam på BB en stund för att typ hämta mat eller kaffe var det en elak tant med stora, svarta, arga ögonbryn som skickade hem mig från sjukhuset för hon påstod att barnet inte skulle komma ännu! Så sen satt jag ensam på en buss och åkte bara längre och längre bort och A ringde och var orolig och tyckte att jag nog behövde komma tillbaka, men där satt jag bara helt hjälplös.

Tror inte man ska tolka sina drömmar så mycket, för hjärnan kan nog hitta på vad som helst. Men handlar väl kanske lite om att jag är rädd för att tappa kontrollen: normalt har jag rätt bra koll på mitt liv, men nu vet jag inte vad som väntar! Så tur att jag har A, jag kan inte förstå hur en del klarar det här och att ha barn utan en partner som hjälp och stöd med allt. Och tur att man har mamma och många vänner som lyssnar och ställer upp också.

Oj vad det blev långt. Men det är skönt att skriva av sig!

Dregel

Det kom hem en reklambroschyr från det stora varuhuset som tydligen har franska veckor på matavdelningen och jag säger bara: När den här babyn inleder sitt liv utanför min livmoder vill jag ha en stoooor jävla ostbricka som tack, full med alla mögliga, opastöriserade giftostar som bara finns! Främst riktigt fet, mjuk get- och fårost då, gärna så möglig att man inte ser vad det riktigt är. Nom.

Ja, och en korg med ett sortiment belgiska öl skulle också sitta bra. Tack tack.

Babyblått och babyrosa

Jag håller på och gå ner mig i barnklädsträsket. Är relativt lugn än så länge, men sanningen är ju att man skulle klara sig ganska långt med babylådan från FPA... kanske. Nåjo, inte vill man ju tvätta hela tiden heller och så är det ju roligt att ha något "extra". Har köpt i lite olika storlekar dessutom, allt är inte storlek 50 alltså. Saldo hittills: 5 bodyn & 3 sovsparkdräkter i London, 2 bodyn + 1 par jeans (SÖTA!) + 1 par sparkbyxor i går på Lindex – jag gick förbi och såg att de hade rea på just barnkläder. Och i dag kom det 2 t-skjortor från H&M på posten, jag var helt enkelt tvungen att köpa Cookiemonster-tröjan för jag bara ÄLSKAR Sesame Street!

Hur som helst, har blivit rätt förvånad över hur svårt det fortfarande är att köpa könsneutralt. Året är ju ändå 2009. Hittills har det alltså blivit kläder från "pojkavdelningen" för att de helt enkelt är gladare och neutralare: det är klarrött, gräsgrönt och brandgult medan flickavdelningen mest är vit och rosa. Flickkläderna har sällan till exempel svart eller andra mörka färger i sig, utan det är ljust med volanger och puffärmar. Gulligt, säkert, men jag påstår faktiskt att flickkläderna oftar är mera opraktiska: de har någon extra spets som kan klia, och så syns ju fläckar mycket tydligare på ljusa pastellfärger än på de glada, starka grundfärgerna som är vanliga på pojkavdelningen. Och månne inte det kan påverka barn, ändå? Så att man till exempel blir mera noga med att flickorna är rena medan man inte bryr sig så mycket om fläckar på pojkarna?

Speciellt H&M är väldigt könsindelat. Lindex har ganska mycket unisex och deras flickklänningar var inte lika prinsessiga, utan söta på ett mer praktiskt sätt liksom. Men även på Lindex hängde rockkollektionen (en Kiss och en Rolling Stones t-skjorta samt en liten svart läderjacka! :D ) bland pojkkläderna... Så finns ju Polarn&pyret i Kampen som inte alls är indelad i pojk- och flickavdelning utan där allt bara hänger tillsammans, indelat i färg och storlek helt enkelt.

Huvudsaken är väl att det är bekväma kläder som passar för alla sorters lekar – och så vill jag se till att vi erbjuder barnet alla möjligheter vi kan. Blir det en flicka ska hon få leka i prinsesstyllkjolar om hon så vill, men hon ska också få cowboy- och piratkläder. Om hon vill. Och lika om det är en pojke.

Gröt och kärlek

Fick äppelmos av svärmor och det är ju SÅ GOTT med havregrynsgröt! Har börjat äta gröt så gott som varje morgon, känns hälsosamt. Snällt för magen och en bra start på dagen liksom. En annan favorit är att skära upp torkade aprikoser och blanda i gröten före man kokar, nam. Gör alltså allt i mikron eftersom det ändå är bara en portion, så tar två minuter.

Nåjo, nog med husmorstipsen. ;D Åt alltid gröt till morgonmål som liten (faktiskt inte ens som bara liten utan ända upp i gymnasiet), och det tänkte jag nog mina barn ska få också. Är säkert bra att börja dagen tillsammans med morgonmål, både för kropp och själ.

Fast läste ett nummer av Kaksplus hos svärföräldrarna i helgen och sista sidan var full av läsarbrev med temat typ "Vad jag skulle göra som förälder men sedan bara sket i" och det var rätt underhållande: folk skrev att de bestämt sig att deras barn aldrig skulle äta godis, aldrig se på tv, alltid ha skinande rent omkring sig, aldrig äta annat än ekomat, osv osv... Och sedan när verkligheten och vardagen kom emot fick de alla ge efter med rätt många av sina heliga löften. Så är det väl, jag har ju faktiskt ingen aning om hur det kommer att vara, så bäst att inte ställa så stora krav på sig själv.

Och allt kan man ju inte påverka själv heller. Men en viss livsinställning kan man väl nog föra vidare, och en självsäkerhet och trygghetskänsla? Så förutom basic needs som typ mat, värme och kärlek vill jag att vi klarar av att se till att han eller hon har orsak och möjlighet att skratta och leka och vara glad och nöjd, för det mesta åtminstone. Så det ska kittlas och kramas och pussas mycket – och kanske ätas gröt då. ;)

5 cm

Enligt medeltalsmåtten i min rådgivningsbok är babyns fot 48 mm lång i vecka 27. Från häl till stortå alltså. Det finns fotavtryck i naturlig storlek i boken och jag har stirrat på dem en stund nu. Vecka 30 ska den vara 55 mm, vecka 35 68 mm och vecka 40 hela 80 mm. Wow.

Påsklov

Härligt med några dagar ledigt, ledigt, ledigt! Och jag tänker äta precis så många chokladägg jag vill, hahaa!

Så ska vi så småningom bestämma oss för en vagn, för om vi vill beställa från Tyskland tar det 6-7 veckor för den att komma hit. Har kollat mest på Gessleinmodellen jag nämnde tidigare och den är 200 euro billigare om man beställer den från babyonlineshop.de än om man köper den i någon butik här i Finland – frakten medräknad alltså (40 euro). Skulle kanske samtidigt kunna beställa en bilstol som går ihop med vagnen (dvs går att koppla på hjuldelen), samma butik har både Maxi-Cosi och Britax (fast i Tyskland heter Britax tydligen Römer). De verkar också lite billigare än här hemma.

Annars allt bra här, speciellt som jag i dag sov ända till tio på morgonen! Rekord faktiskt, har börjat vakna så tidigt fast jag alltid annars kunnat sova bort lediga förmiddagar utan problem.

Nu ska jag fixa till en smoothie, för vitaminer och kalcium och... tja, mest för att det är gott faktiskt. ;)

När man talar om trollen

Psyktrollen alltså. Precis när jag skrivit om att det gäller att intala sig själv att man är snygg. I dag är just en sån dag: graviditetsglöd my ass alltså. Håret är lite småsmutsigt, nästan konstant tycker jag, och näsan blänker och kinderna är bleka, ögonen trötta, finnarna lysande röda. Riktigt fantastisktstrålandejävlavacker är jag, jepp jepp.

Kroppsobservationer

1) Jag är nu officiellt en ko. I går när jag njöt av en pyjamasdag i soffan var plötsligt vänstra sidan av min pyjamasskjorta helt blöt! En stor våt fläck som luktade... tja, babyspytta faktiskt. Najs. Tidigare har det bara kommit någon droppe per dag men nu är det nog bara att köpa inlägg.

2) Min napa har flyttat till höger. Totalsajko. Jag inbillar mig inte, har noga studerat den både här uppifrån och i spegeln och bett A kolla också. Och den är minst en, kanske två, centimeter längre högerut än tidigare. Dessutom börjar det synas en mörk linje vertikal ovanför naveln (linea negra väl) och den är mera till vänster än i mitten. Denna asymmetri är ju helt ofarlig, men den stör mig.

3) De förändringar som kommit redan tidigare blir bara tydligare. Magen växer, sendraget i benen har blivit värre (men har det bara på morgonen alltså, när jag sträcker på mig när jag vaknar) och värken i blygdbenet har spritt sig till svanskotan. Och inget kan man göra åt det, annat än hoppas att det inte blir värre. En del är ju tvungna att sjukskriva sig för foglossning... men för mig verkar det nog rätt lugnt än så länge.

Det känns faktiskt konstigt när ens kropp förändras så mycket utan att man själv kan göra något åt saken eller ens alltid förstår vad det är den hittar på. Hittills i mitt liv har jag kunnat kontrollera hur min kropp ser ut, eller åtminstone kunnat förklara förändringarna – bilringar har berott på öl, ryggvärk på träningsbrist osv. Så nu gäller det väl verkligen att fokusera på målet, att komma ihåg att det här ska vara värt mödan liksom. Och att intala sig att man fortfarande är vacker. Det är lite svårt ibland. Jag vet inte, andra kvinnor kanske känner sig otroligt kvinnliga när det rinner mjölk ur deras bröst? Jag kände mig inte särskilt sexig av att lukta babyspyor.

Så jag försöker allt jag kan att intala mig själv att jag är drop dead gorgeous. A hjälper förstås, men jag tror det är viktigt att man gör det själv också, tänker "Jag är hot, jag är hot, jag är hot, och tro inget annat." Eller åtminstone: "Jag kan BLI hot, det tar bara lite längre än förr". ;D

För i lördags när vi skulle på bröllop tog det mig två timmar att göra mig färdig, när jag normalt är klar på en halv. Det är liksom jobbigare att raka benen när man inte räcks lika lätt, och att torka håret när man får så hett och blir flåsig och svettig, för att inte tala om sminket som kräver mycket större ansträngning när ringarna under ögonen är mörkare och finnarna är så mycket fler... blä.

Men samtidigt blir det ju lite en ritual, det där att göra sig färdig. Det funkade den här gången, förvandlingsprocessen gjorde mig riktigt snygg, så då var jag ju nöjd sen. Hon ligger nog mest mellan öronen ändå, den där elefantnunnan.

Ny moderskapsförpackning!

Så har FPA presenterat moderskapsförpackningen modell 2009! Mer info här.

Tycker den ser kiva ut, men vet inte om vi får modell 2009 eller 2008, beror lite på hur fort fjolårets tar slut. Bild på förra har jag redan delat med mig i ett tidigare inlägg. :)

100

Såg just att tickern här till vänstern visar 100 dagar! HJÄLP! Det känns lite så där som när man långsamt klättrar till högsta punkten på en berg-och-dalbana och vet att man snart ska falla i högsta fart, i ett stort och mycket förskräckt glädjetjut.

Kurs

I går var vi på familjeförberedelsekurs då. Jag var riktigt nöjd, det var skönt att träffa andra som börjar ha magen i vädret och höra vad de gått igenom. Mest gemensamt hade vi när vi talade om rådgivningstanterna, alla hade någon galen historia om vad de sagt. Rådgivningstanterna var alltså inte ett officiellt ämne för diskussion men vi gled liksom in på det när vi talade om krämpor. Det är ju ett bra stöd att se att andra också upplevt samma irritation och oro under graviditeten, att man inte är ensam med sina tankar alltså.

Så fick vi kaffe och kex (<- mycket viktigt) och en bok med info om amning, bäckenbottenmuskler, avslappningsövningar, tankar om föräldraskap och praktiska råd om babyskötsel, och de ämnena kursen ska handla om också. Och så delades vi ibland in i mamma- och pappa/stödpersonsgrupper och ibland i blandgrupper och fick diskutera. Så gjorde vi en avslappningsövning som jag nu inte riktigt förstod mig på, var lite som de där ljudbanden man kan lyssna på på flygplansradio – men jag har alltid varit så bra på att slappna av själv så kanske det är därför jag inte ser vitsen med övningar som "tar dig till din hemliga lugna plats". Undrar om man sen när man ligger där på BB och har ont faktiskt klarar av att ta sig till sin hemliga lugna plats, oberoende hur man övat? Får väl se. Bara jag kommer ihåg att andas så... men det lär man väl göra när man svär.

Till slut tittade vi på en amningsvideo, som utan förvarning började med några sekunders klipp från en förlossning, slemmigt värre! Men samtidigt är det nog förlossningen jag är mest intresserad av att få information om. Och den där epiduralen. Jag tror starkt på att den kan bli min bästa vän!

Babyna i amningsvideona var så små, jag märker att jag blir helt till mig när jag ser spädbarn, liksom WOW, så där små är de, och så hjälplösa! Man smälter ju. Måste ju vara ganska häftig upplevelse, hela amningen? Fast jobbigt verkar det nog, åtta till tolv gånger om dygnet sa de! Jag kom på först senare att det ju kanske gäller bara första tiden och inte hela det första halvåret, men hjälp alltså, låter ju som om man inte kommer att hinna med något annat alls. Så det är kanske det mammor menar med att de inte ens hinner duscha? För att inte tala om hur jobbigt det skulle vara om amningen inte sätter igång, med all press som finns på en att amma skulle man ju känna sig som världens sämsta mor va?

Första frågan i vårt diskussionskort var förresten "Hur känns det att bli MAMMA?". Och vet ni, jag har ingen aning! Det är stort och spännande men samtidigt så är det nog jätteoverkligt ännu. Jag känner barnet i magen flera gånger om dagen men det är som om jag glömmer att det ska komma ut också, att det här med graviditet och barn inte är ett tillfälligt tillstånd utan att barnet ska finnas hos oss för evigt, att det är en permanent förändring i vårt liv... Så en del dagar längtar jag så jag spricker och vill att det ska vara juli NU GENAST, och andra dagar är jag bara livrädd och inte alls redo. Tur att det tar 40 veckor.