Dop = svårt

Ja vi kunde ju kanske ha funderat på namn och dop och faddrar och allt redan under de nio månader vår dotter var på väg. Men det blev inte av, kändes på något sätt så avlägset och man visste ju inte vem det var som skulle komma hem till oss heller.

Nu har vi i alla fall bestämt oss för ett namn och ett dopdatum (faktiskt hennes namnsdag, råkar vara en lördag med passligt datum) men funderar ännu på mellannamn och har inte tillfrågat några faddrar heller.

Och så har jag lite ångest över om det ska vara kyrkligt dop eller om vi borde ha namngivningsfest i stället. Jag har så länge tänkt skriva ut mig ur kyrkan men bestämde nu att jag inte gör det – kan bra betala lite kyrkoskatt för det goda församlingarna ändå gör, underhåller ensamma tanter med kafferep och barnfamiljer med lek och ramsor och sommarläger osv. Men nu när jag läser mera om vad dopet betyder och hur det ska gå till med psalmer, Fader vår, syndernas förlåtelse och liturgiska färger så börjar jag känna mig lite fejk – ska vi nu stå där och låta dottern döpas med heligt vatten och upptas i församlingen när det inte är något jag själv liksom tror på? Är ju församlingsmedlem "av gammal vana". Men kanske man kan se det som bara tradition och inte göra så stor grej av det hela? Kanske jag inte behöver djupanalysera och fundera mig tokig över det här?

Och om man inte har kyrkligt dop, hur ska man gå till väga i stället? Är ju roligt med någon liten ceremoni ändå. Lättast skulle det vara att få allt fixat genom att bara ringa en präst och boka kyrka men äääh... suck.

Fel bloggnamn ju

Hmm. Hade ju inte tänkt att jag skulle fortsätta blogga efter graviditeten så nu är bloggnamnet mycket konstigt. Det knakar ju inte i min mage mera, utan hon växer så det knakar utanför den (I går på rådgivningen trodde tanten hon hade mätt fel när flickans huvudomkrets hade ökat så mycket!!). Möjligtvis knakar det i hennes mage av alla pruttar, men tja, det är ju inte hennes blogg.

Hur som helst så tänkte jag fortsätta skriva ännu en tid, men har ingen aning om hur länge. Kanske tills jag bloggat i ett år? Kanske så länge jag är hemma från jobbet? Eller tills hon fyller ett? Vi får se. Känns fortfarande skönt att skriva av sig, och roligt att folk orkar läsa (statcounter sees you ;) ) och till och med kommentera ibland, tack för det!

Jag började skriva av mig för att jag kände mig lite ensam i min situation och det är väl delvis därför jag fortsätter också, jag har inte så många mammor i min kompiskrets. Och så känns det skönt att ha någonstans att få utlopp för tankarna utan att någon behöver känna sig tvingad att lyssna, för jag antar ju att folk läser detta högst frivilligt. ;)

Men för att inte bara hänga i virtualvärlden har jag surfat runt och sökt diverse mammaaktiviteter out there in real life. Finns hur mycket som helst man kan göra (till och med gratis, och till och med på svenska!) medan pappan är på jobb: babypoesi, -rytmik och -massage, familjekaféer, mom and baby-pilates, allt möjligt. Platserna är bland annat Folkhälsan, Luckan och Familjecentret. Ska nu inte skaffa mig program varje dag utan försöka ta det lugnt också, men känner att jag måste komma ut och träffa lite andra bebisar och hemmamammor. För trots att mina barnlösa kompisar är härliga och erbjuder ett jättestort stöd så har man ju en del frågor och tankar de inte alltid kan hjälpa med. Dessutom är ju de flesta av dem på jobb då när jag behöver sällskap mest.

Sen återstår det att se om jag alls vågar tala med några andra mammor eller om jag går dit och ställer mig i ett hörn och är livrädd: kallsvettig för att de ska vara alldeles för jättehejsan och kramas och tvinga på mig bullarecept, nervös för att de ska vara bättre mammor än jag med storstädning en gång i veckan och ekogrönsaksstorkok, eller förskräckt att de bara ska vara elaka och tycka om att jämföra sina barn med andras för att se vems som är sötare eller duktigare?

Alltså att jag kan hitta på ett mardrömsscenario för vilken situation som helst nu för tiden. Hahaha. Andas andas andas.

Bajskalas

Haha, jag borde väl ha vetat att man inte ska tro att man har någon som helst koll på hennes rutiner och vanor – för de ändrar hela tiden. Precis efter att jag skrev förra inlägget blev det värsta senapsfesten här hemma med matning, prutt, blöjbyte, matning, prutt, blöjbyte... Men åtminstone hölls både mina och hennes kläder rena den här gången. Dessutom lyckades jag få henne att kissa i lavoaren! Brukar hålla henne ovanför den en stund efter tvätt och ibland lyckas hon kissa eller bajsa i den och guuud vad jag är stolt då!

Och ja, jag vet att alla antecknar så pennorna glöder och fingrarna blöder. Lovar att nästa inlägg inte handlar om avföring. ;)

Serious shit

Hört i barnfamilj:

Mamman, förundrad: "Hon ser så allvarlig ut när hon bajsar!"
Pappan, smått road: "Nå, brukar du själv sitta och skratta eller?"

Jepp jepp. Man försöker ju hålla sig från bajssnack men det är svårt för man är ju så intresserad av det. På riktigt alltså, intresserad av bajs. Det som finns i blöjan är ju det tydligaste tecknet på att hon äter och mår bra (på BB krävde de tom att vi skulle föra bajsdagbok för henne de första dagarna, så det sitter liksom i) så det är klart man blir lite obsessed.

Och så fort det händer något nytt, oväntat eller annorlunda med babyn blir man riktigt till sig och det gäller förstås också bajset. Så jag blev helt stressad de första dagarna hon började med den nya fasonen att smutsa ner bara en eller två blöjor om dagen (nåjo, ibland blir det många smutsiga blöjor ändå för att vi hinner byta innan hon liksom skjutit alla satser, det kan ju ta ganska länge, hennes stånkande). Kiss kommer det massor men bajset kan det ibland gå en hel natt eller dag innan vi ser det igen. Vi blev redan oroliga att det var något fel men läste sedan att en del ammande babysar kan bajsa bara en gång i veckan. Att sånt.

Så det har väl bara att göra med att hon växer och blir större. Hon har också börjat sova mycket längre nätter, ungefär sju timmar i sträck per natt, och även första gången det hände trodde jag hon var sjuk. Men nej, hon har upprepat den fasonen i nästan en vecka nu och är pigg och glad när hon vaknar. Så allt är säkert bra och jag måste kanske jobba på att sluta vara så paranoid och misstänksam och orolig. Men det är svårt vet ni, jag har ju aldrig gjort det här förr. :)

Alla säger ju att det går fort, men...

... SÅ HÄR SNABBT SKA DET VÄL ÄNDÅ INTE GÅ?

På måndag fyllde tjejen en månad och i morgon är det fem veckor sedan vi åkte in till Kvinnis och upplevde vårt livs största dag. Att få henne i famnen första gången och se hennes stora mörka ögon borra djupt in i min själ var en känsla jag aldrig glömmer.

Hon har fortsatt inspektera oss sedan dess, med en blick som fortfarande ser klok och allvetande ut men som också blir piggare och mer nyfiken för varje dag som går. Hon har ändrat så mycket redan! Nacken och hela kroppen är mycket stadigare, hon följer med vad som händer omkring henne redan och visar oss nya miner varje dag. Vi väntar förstås ivrigt på att hon ska le, hon gör det när hon somnar men har inte skrattat åt oss riktigt medvetet ännu... fast det lär hon väl få göra ofta sen. ;)

Och oj oj vad hon växer! Från 50 cm och 3000 g vid födseln är hon nu uppe i 55 cm och över 4500 g! Det är härligt att se att hon mår bra och utvecklas så fort men hjälp vad jag blir förskräckt ibland, att det ska gå så fort och att hon redan är en helt annan baby än den jag ser på bilderna från några veckor sedan och tiden bara rinner iväg och hon blir äldre och större för varje timme som går och GODE GUD HJÄLP MIG snart börjar hon skolan och planerar tonårsrevolt och flyttar hemifrån och waaaaaaah!!!

Nåjo. Jag försöker ta det lugnt och bara njuta, och det har vi nog gjort också, har haft två så perfekta sköna veckor på holmen. Nu försöker jag ställa in mig på vardagen som hemmamamma, A:s semester tar slut nu, han börjar jobba på måndag. Har varit så skönt att han haft ledigt så länge så blir ju nog annorlunda nu, gäller att vänja sig vid vardagen. Ena sekunden tycker jag det ska gå hur bra som helst, hon är ju så snäll och fin, och nästa sekund är jag dötrött för att jag inte sovit dagssömn när hon gjort det, eller gråtfärdig över något så litet som att vi byter blöjstorlek från 1 till 2 för att hon, ja, är så stor redan.

Fast nog är hon ju liten ännu, vårt lilla stora underverk. Ibland är det alldeles hjärtskärande hur liten och hjälplös hon är, som till exempel när hon tror att världen ska gå under om det tar fem minuter mera än genast innan hon får mat, det skriket blir jag alldeles kallsvettig av. I nio fall av tio är det hunger som är svaret när hon ger ifrån sig något pip, så problemet är ganska lätt att lösa. Sen är hon nöjd igen, pigg och glad och visar nya konster för oss och vi skrattar och berömmer och förundras över precis varje lilla rörelse. Finast i världen är hon.