Jag får faktiskt högt blodtryck av att du säger att jag har högt blodtryck!!

Morr. Blev så arg på rådgivningen i dag. Eller egentligen blev jag arg först efteråt, när jag insåg hur upprörd jag hade blivit medan jag var där.

Det här med rådgivning är ju inte helt enkelt. Det är ju super att de i Finland följer upp mammans och barnets hälsa så bra som de gör – jag har varit på någon sorts koll en gång i månaden hittills, om man räknar med både hälsovårdare, läkare och ultraljud. Men samtidigt så är ju faktiskt varje mamma, barn, familj och graviditet olika och det verkar nog fortfarande glömmas bort.

I dag började det med vägning och blodtrycksmätning och jag fick i princip dåligt betyg för båda. Blodtrycket var högre än senast, 120/84 mot 114/74, och vikten lägre än senast, 72 kg mot 73,5.

Nå. För det första ska man väl egentligen sitta lugnt och stilla i en kvart före en blodtrycksmätning. För det andra har många högre blodtryck hos läkaren än vad de har hemma. För det tredje: när den andra mätningen görs strax efter att skötaren meddelat att det första värdet var för högt, är det väl inte svårt att lista ut att patienten kan vara stressad av det beskedet och därför ha bara ännu högre blodtryck!? När vi mätte andra gången var det nämligen 126/84 för mig. Suck.

Så nu ska jag låna mätare av mamma och se hur det ser ut hemma i stället. Snälla mamma gav lugnande besked i telefon och sa att det säkert ser bättre ut när jag mäter hemma i lugn och ro.

Om vikten så förklarade jag för hälsovårdaren att min vikt nu efter jul äntligen börjat stiga efter att ha bara sjunkit de första 12 veckorna. Allt jag läst om viktnoja under graviditeten säger att det här är helt normalt och att jag inte behöver stressa över det – i Sverige talar de om att sluta väga mamman helt och hållet eftersom det är så individuellt: viktigt är i stället livmoderns storlek och hur barnet växer och mår. En del väntande mammor går upp några kilo, andra 30. En del får kämpa hårt med graviditetskilona efter förlossningen, medan de för andra bara rasar bort under amningen. Och allt beror ju på hur man mår under graviditeten och efter, och hur man såg ut före: en del går ner i vikt helt enkelt för att de inte kan fortsätta med samma träning som förr och musklerna försvinner, medan andra går upp i vikt för att de samlar på sig tio kilo vätska.

Hur som helst, efter min third degree hos hälsovårdaren blev jag ju mer paranoid än någonsin. Jag fick svara på frågor om hur jag äter, vad jag äter, om jag mår illa (två eller tre gånger svarade jag nej), om jag har huvudvärk, om jag har svullna fingrar... osv. Och jag HAR ju haft huvudvärk och ja, hmm, kanske fötterna har varit lite tröttare än vanligt, inte vet jag?

Efteråt sa A att det ju bara handlar om att de måste veta alla detaljer för att kunna identifiera eventuella problem så fort som möjligt, och det förstår jag ju. Men det är utfrågningssättet som stör mig! Detta "hmm" och "jahaa" och bläddrandet i papper hit och dit. Och inga förklaringar om eventuella orsaker och konsekvenser. Bara ett "Ja, blodtrycket ska nog inte vara så här högt när du är så här i början, för det är för tidigt för barnet att födas ännu."

FÖR TIDIGT FÖR ATT FÖDAS? Visst fan vet jag det! Skräms inte så där!!

Håhhå. Jag är nog lugnare nu, när jag hittat tillbaka till mitt stabila, rationella jag som hittar svar också på annat håll än på hälsostationen. Ska försöka komma ihåg till nästa gång att jag måste fråga mera själv, och inte bara sitta där och svara. Men i morse blev jag ju bara så till mig att jag inte kom ihåg hur man står på sig. Det här är trots allt en så ny situation, det är klart man känner sig osäker. Och usch vad jag avskyr att vara osäker. Suck.

Men ett plus med besöket: vi hörde hjärtljuden så tydligt i dag! Så snabba de är, dubbelt snabbare än mina. Ser så fram emot att gå på ultra igen om två veckor!

Artigt värre

Jag tror att en man just steg upp för mig i spåran för att jag såg så gravid ut! Antingen putar magen extra mycket denna arla morgonstund eller så var han annars bara artig, mot kvinnor eller alla medmänniskor?
Hur som helst blev jag väldigt förskräckt och misstänksam. I Finland är det ju lite så att man tror att folk som söker kontakt med en i kollektiva färdmedel antingen är berusade eller spritt språngande galna! :) Men den här karln var nog bara snäll - och utländsk, kan jag väl nog tillägga.

Jesus

Hittade det här i går. Det är ju bara inte helt kosher.

"GRAVIDRYTMIK: Tanken med gruppen är att få slappna av och sjunga tillsammans. Vi börjar varje gång med avslappningsövningar och fortsätter med både vaggsånger och roliga barnsånger."

Finns det inte frikyrkor för sånt?

Och missförstå mig nu inte, jag har inget emot barnsånger, tvärtom: sen när barnet är här tänker jag släppa mig hur lallig som helst, kanske till och med före för det ska ju kunna höra mig från typ vecka 24 tror jag. Men det här med gruppverksamhet... jag vet inte. Får bara bilden av en ring med gravida, stånkande kvinnor som sitter på golvet, håller varandra i handen och svajar från sida till sida och sjunger Kumbaya. Att nej tack, inte för mig.

Så har vi inte bestämt oss för det där med förberedelsekurs ännu – om vi ska gå, och var vi ska gå. De ordnas av bland annat Helsingfors stad och Folkhälsan. Lutar nog mot att vi ska gå, jag tror det kan vara lugnande när jag är lite (tja, egentligen inte så lite heller!) förskräckt av hela tanken på förlossningen. Och så tror jag att speciellt träffarna efter förlossningen kan vara givande, det vill säga att träffa andra föräldrar och nyfödda, för har som sagt inte många barn i vår bekantskapskrets.

Men så var det ju det där med gruppverksamhet och att hålla varandra i handen... Jag är helt med på att lära mig om amning, smärtstillande, skriktolkning, vad man gör när barnet är sjukt och andra praktiska saker – men jag vet inte om jag är den som vill sitta och gruppanalysera hur allt KÄNNS vet ni, och dissekera parförhållandet, sexualiteten, Föräldraskapet med stort F och ja, äh, det känns lite "svenskt" bara. Och så är det faktiskt så att jag och A talar om sådant ändå, hemma, vi två. Och det är ju det som räknas. Jag behöver inte blanda in fler än oss. Men alla kanske inte har ett sådant förhållande och behöver då lite hjälp med snacket?

Att kumbaya på er!

Det ska börjas i tid

A har invigt mig i ännu ett av ishockeyvärldens mysterium: fanklubbarnas knattebilder. Kolla här! Jag vet inte om man ska skratta eller... ja, bli rädd?

Tror det är bara som jag finner mig i att barnet kommer att vara klätt i HIFK ibland. Stör inte mig, jag flaggar inte precis för någon annan färg och det är säkert roligt att vara mera intresserad av sport än vad jag är – skoj att gå på hockey med farsan till exempel, det har jag aldrig själv gjort. Och A är ändå inte av en av de värsta fånarna – min gräns för den definitionen går vid klubbtatueringar.

Men: kravet är förstås att det blir skridskor, klubba och hjälm i 1-årsgåva oberoende om det är pojke eller flicka.

SPARKAR!

Whaaa! Jag är helt säker på att jag kände bebisen sparka just! Eller röra på sig, göra volter, vad de nu allt hittar på. :D

Satt och läste en annan gravidblogg och om hur mom-to-be berättade att hon tror hon känt sparkar nu – det är alltså helt möjligt från sextonde veckan, till och med tidigare – och precis när jag tänkte att det var fräckt att jag inte själv fått känna nåt än så kände jag de små bubblorna! Har förgäves försökt känna efter tidigare men nu var det precis som om barnet ville säga Hej, här är jag ju!

Fjärilslätta är de, rörelserna, men på rätt ställe liksom, precis där var jag känner att livmodern sitter. Så måste ju vara det?! Vad glad jag blev. :)

Dagens funderingar

1) Jag är FRISK! Blev hemma från föreläsningarna (har jag ens nämnt att jag är studieledig nu!?) för känner mig svag ännu. Men är hungrig och känner mig sugen på all mat i världen, så då är nog magsjukan borta!

2) Fick besked om samarbetsförhandlingar på jobbet. Är inte precis orolig för min egen tjänst, inte just nu åtminstone, men det känns nog jobbigt att inte vara där och höra skvallret i korridorerna. Och nu är jag ju alltså bara borta på studier i 2 månader, kan inte tänka mig hur det kommer att vara borta på allvar sedan från sommaren... Folk verkar tala rätt lite om det här med hur det känns att bli borta, eller så tycker de flesta att det bara är skönt att bli mammaledig? Jag är nog lite stressad för vad det innebär, till exempel för allt som kommer att förändras under min ledighet och hur jag inte själv kan påverka utvecklingen då. För att inte tala om att sitta hemma utan vuxenkontakt, och utan jobbutmaningarna som jag ju trivs med. Jag tycker ju om mitt jobb!

3) Magen verkar ha "ploppat ut"! Jag har flera gånger i dag blivit förvånad när jag gått förbi en spegel. Kanske det var pyjamastillståndet under veckoslutet som lät det hända, inga spända kläder i vägen, ha. Och kanske det var därför jag hade ont i mag- och ryggmuskler? Växtvärk, liksom? Hur som helst, jag sade faktiskt åt A för någon dag sedan att om den inte börjar synas snart så tänker jag börja puta med flit! Men nu ser det mera lovande ut. :D

4) På tal om A, jag fick dåligt samvete i går när jag skrev här att han stressade mig med att be mig ringa till läkaren. Det var väl inte så farligt. Han är ju bara omtänksam och hjälper till på alla sätt han kan, så jag ska väl vara snäll jag med. Stackars pappor.

5) Såg reklam för Blue1 som inleder sommarkampanj till bland annat Dubrovnik... åååh vad jag längtar till solen! Men lär ju inte bli något resande under sommaren, och knappast under hösten eller vintern som följer heller. Men kanske man kan åka någonstans nästa vår redan? Då är ju barnet redan 9 månader? Bara man satsar på nåt bekvämt, färdigt fixat chartermål som inte har för lång flygresa? Fast kanske jag skulle hinna på ett solveckoslut någonstans ännu under våren, till påsk kanske... om jag har pengar över. Alltid ett problem, de där jäkla pengarna.

Gäsp

Tänkte i går kväll den vackra tanken att magsjukan gått om men nehej, det fick jag ångra i morse. Nu ligger jag på soffan och har fått i mig en halv gurka (det var det enda som frestade mig i kylskåpet) och ett litet glas grapejuice, so far great success.

Så blev jag helt stressad och nervig för att jag ringde min man (nu tänker jag börja kalla honom A här för jag brukar aldrig annars kalla honom "min man") och klagade på att fjärrkontrollen var sönder (det ÄR ett i-landsproblem, jo, men ett stort sådant när man är sjuk!!) och han blev så till sig över att jag inte mådde bättre att han sa att jag måste ringa en läkare och jaadajaada. Han var väl alltså nervös då att jag fått nåt som kan skada Bebis och trodde inte på mig när jag sa att han inte behöver oroa sig för jag har ju kollat detta på google (va, är det inte ett legitimt svar för vad som helst!?). Han tänker ju bara på mitt/vårt bästa men jag blir ju bara ännu oroligare när han är orolig.

Nå, så ringde jag då. Och nej, jag behöver inte oroa mig för barnet, den kära, älskade parasiten, tar allt det behöver från min kropp. Måste bara se till att få i mig tillräckligt med vätska. Norovirus borde det inte vara för då brukar man sluta kasta upp efter två dygn sa hon. Det går någon vanlig magsjuka, och det är också helt vanligt att man tror man är på bättringsvägen och så blir man sämre igen.

Att sånt. Ett stoooort minus med telefonrådgivningen: de hade ingen som talade svenska!! Vad fan?! Jag kan svälja att vi måste åka lite längre väg till rådgivningen för att få svensk service, och jag kan förstå att de inte kan försäkra att vi får föda på svenska heller – när jag väl ligger där misstänker jag att det hur som helst blir svordomar på alla språk jag bara kan, så. Men en telefonrådgivning, är det faktiskt så svårt att anställa någon som kan svenska där va? Visst, jag klarar mig på finska men när man är sjuk och ynklig vill man tala sitt modersmål. Morr.

Till slut: jag är verkligen DJUPT TACKSAM att jag fått må bra under graviditeten. Det här är trots allt ett magvirus som ska gå om snart. Jag har en vän som mådde totalt pyton under de 17 första veckorna av sin graviditet, usch usch usch så hemskt det skulle vara!

Funderade förresten i morse på varifrån begreppet "må pyton" kommer. Den enda kopplingen mitt trötta huvud hittar i dag är pytonorm, och det tycker jag passar mitt tillstånd: ligger gärna på golvet och skulle helst ta mig till badrummet krälandes, om det inte vore så att det går fortare att springa. Yäk.

Bättre i dag

I dag har jag fått i mig en liter Jaffa och inte bara en, men TVÅ Runebergstårtor. Efter det mådde jag så bra att jag vågade mig på en batong. Jag har legat på soffan hela dagen, sovit bort halva dagen och min snälla man har sprungit till butiken och passat upp. Jag är så slut att jag knappt orkar vända på mig.

Det som slutligen knäckte mig – förutom toalettkramandet i går alltså – var att jag sedan fick så ont i rygg och magmuskler att jag knappt kunde sova! Låg och vände mig halva natten och steg tidigt på morgonen upp och lade mig på golvet i stället. Trodde redan jag fått foglossning eller nåt, man kan ju nog ha ont i korsryggen av alla möjliga orsaker under en graviditet...? Men kanske det bara var att musklerna blev så slut av kräkfesten. Känns lite bättre nu. Hur som helst måste jag börja träna ryggen eftersom jag helt klart snabbt får ont i den, belastningen på den lär ju inte bli lättare de kommande månaderna.

Värst vad det blev mycket text om krämpor nu, jag låter helt mommo. ;D Brukar inte normalt fundera så mycket på huvudvärk och magknip och sånt men man blir ju mer fundersam när man inte är ensam om sin kropp längre. Det känns konstigt, ju.

Nåja, i morgon mår jag säkert bättre igen och ska återkomma med trevligare tankar. I dag känns det mest som krabbis, utan att ha fått njuta av en fest dagen innan då. Fräckt.

Uj uj uj

Jag mår så illa just nu. Riktigt spyfärdig, vill bara ligga stilla och hoppas det går om. Förstår inte, tror knappast det har med graviditeten att göra när jag inte mått illa tidigare och illamåendet ska vara värst fram till typ vecka 12-13 och jag är i vecka 15?

Misstänker hönspastan jag åt till lunch, för får kväljningar bara jag tänker på höna. Usch. Det bara bubblar i magen.

Måste dricka lite saft så jag inte bara börjar må värre av att blodsockret sjunker... Hade tänkt gå på hemmafest till en kompis i kväll men det får nog vara nu. Fy.



EDIT: Visst, nu började jag kasta upp också. Och tror jag har stegring. Nu är jag förstås paranoid med den där jävla matlistan vi fick från rådgivningen och undrar om jag ätit något förbjudet som kan skada barnet? Tycker inte det. Fast matförgiftning kan man ju få av vad som helst. Och om det är vanlig magsjuka eller det där hemska noroviruset som går nu, kan det skada barnet?

Jag gillar inte alls att inte ha koll på min kropp.

EDIT 2: Tack google, och alla föräldra- och läkarsajter. Kräksjuka ska inte skada fostret så länge mamman får i sig tillräckligt med vätska. Men roligt är det ju ändå inte.

Fest!

Har rett ut detaljerna kring mamma- och föräldraledigheterna och det visar sig att jag får full lön de första tre månaderna! KALAS! Det hade jag inte räknat med.

Om jag nu förstått allt rätt alltså. Tror det. Fick det grundligt förklarat i ett bra mejl från lönekontoret, de ska ju nog ha koll.

Folkpensionsanstalten är däremot riktigt sjuuukt dålig på att förklara det hela. Systemet är krångligt upplagt från början och delas in i mamma-, pappa-, föräldra- och vårdledighet. Det kan jag förstå, för alla familjer måste ju ges möjlighet att göra så som det passar dem bäst. Men så hjälper det ju inte precis att de dessutom räknar ledigheten i vardagar. Inte i veckor eller månader alltså. Dessutom förväntas man förstå att det går 6 vardagar på en vecka, inte fem och inte sju. Man får alltså inte ersättning för söndagar, utan då ska man tydligen ha någon annan att ta hand om barnet/barnen!?

Så, kära FPA, jag har ett litet tips! På startsidan kunde ni förklara systemet i några enkla meningar, va? Den största förbättringen skulle vara att tala om till exempel tre veckor och fyra månader i stället för 18 respektive 105 vardagar. För jag förstod systemet först när en kompis förklarade det för mig så här:

– mammaledigheten inleds en månad före beräknad nedkomst och varar i fyra månader
– föräldraledigheten de följande sex månaderna kan tas av antingen mamma eller pappa eller delas mellan dem
– pappaledigheten är de tre veckor som pappa kan ta ut när som helst under dessa första tio månader, det vill säga också samtidigt som mamma är ledig. Många tar ut den när barnet föds.
– om pappan tar ut de två sista veckorna av föräldraledigheten belönas han med två veckor förlängd pappaledighet, så det blir en månad totalt. Det är det som kallas pappamånaden.

Efter det är det vårdledighet eller dagis som gäller. Och jo, krångligt låter det visst ändå. Mera detaljer finns på FPA:s sidor, här.

Så gäller ju största delen av informationen (inte bara på FPA utan i familjebroschyrerna och föräldraskapsböckerna också) bara dem som lever i det vanliga heteroförhållandet mamma-pappa-barn. Singelföräldrar, regnbågsfamiljer och de som bor med vänner eller familj får stå ut med ännu mera byråkrati. Och fördomar, eller så kallade traditionella familjevärderingar... men det är en annan diskussion, ska återkomma till det senare.

Vill avsluta med något positivt, så tänker helt enkelt hylla babylådan! (Som officiellt heter moderskapsförpackning men vad fan, den innehåller babykläder som det nu verkligen inte är meningen att bara mamman ska se till att barnet får på sig!) Det här är alltså rätt unikt, har jag förstått rätt finns den inte ens i de andra nordiska länderna. Startpaketet verkar vara mycket uppskattat, jag har hört många skryta med lådan. Och jag minns när vi var efter den med min mamma när min lillebror föddes! Bifogar bild för lådan år 2008, det kommer ny design med lite nya färger i april tror jag. Är ni sjukligt intresserade av närbilder på babykläder kan ni läsa mera om lådan här.

Ryktet går...

I dag blev jag grattad av en bekant som hört det av sin kompis som hört av en annan vän som hört av sin flickvän som hört av... ja, vem? Intressant att spåra hur ryktet går, speciellt när jag nästan kan räkna på fingrar och tår vilka vi själva hunnit berätta åt.

Det är ingen fara iofs, det är ingen stor hemlighet nu längre när jag hunnit berätta på jobbet – och det är roligt att folk blir glada och vill gratulera! Men samtidigt blir jag smått paranoid och undrar hur många som vet och i smyg tittar på min mage!? Fast de som vet och känner mig skulle väl nog, öh, säga nåt? Tycker man väl.

Hormooooner

Plus och minus med vecka 14:

+ Jag är piggare och gladare. Åtminstone ibland, när jag vill vara det! ;)

+ Huden ser inte längre ut som när jag var fjorton och lillebror kallade mig pizzafejs. Inte är den perfekt heller, men bättre än före jul.

+ Magen har ändrat form, så ölbilringen börjar ersättas av en liten, liten fast kula! Syns inte, men man känner den om man lägger handen på.

- Matsmältningen fortfarande långsam, blir proppmätt hur snabbt som helst. Anteckna: normalt tömmer man sin magsäck på 50 minuter. För gravida tar det 130. Ja, och halsbrännan suger, känner mig som värsta tanten.

- Har fortfarande inte gått upp i vikt, men nedgången har åtminstone stannat. Är på minus 4 kg nu. Ska väl vara rätt normalt? Tror fortfarande det beror på att jag slutat dricka öl.

- Huvudvärk. Led mycket av det som barn och tonåring men har inte haft mycket problem som vuxen. Nu kommer den inte särskilt ofta, men när den gör stannar den minst en dag, ibland två. Och inget hjälper. I går fick den mig att må så illa att jag kände mig spyfärdig och till slut bara låg i fosterställning och grät! Och mumlade att livet var orättvist. Min stackars man försökte trösta, paja, mata, massera – men nej, inget hjälper. Misstänker att det till stor del beror på att det tillåtna paracetamol inte hjälper mig lika bra som ibuprofen som jag normalt tar. Och vad kan man åt det.

Att sånt. Rubriken? Ja, alla frågor jag googlar just nu verkar ha samma svar. Hormoner. Men det visste vi väl alla vid det här laget.

Förresten, ett plus till! Förra veckan besökte jag två av de få bebisar jag känner. De var båda jättesnälla, både med mig och med sina föräldrar. Det tackar jag för!

Klockan är för övrigt alldeles för mycket för kvinnor i välsignat tillstånd att vara vakna. Sku nån säkert påstå. Så godnatt.

Countdown

Jag lade just till en widget som visar graviditetsvecka. Nu kan jag inte bestämma om den bara är freaky?

Det som är totalfreaky är den här animationen som finns på många graviditetssajter. Var, frågar jag, VAR, ska mina tarmar och allt annat rymmas om några veckor!? Hjälp.

Mardröm eller dubbelglädje?

Det sägs ju att man drömmer konstigt under graviditeten? Det har jag nu inte gjort (eller alltså, inte konstigare än vanligt haha) men hade första "babydrömmen" i natt – drömde att vi fick tvillingar! Hjälp! Två urgulliga skalliga och småtjocka pojkar med världens största leenden. Men alltså, det måste ju nog vara grymt jobbigt, att få två eller (gud ändå) fler barn samtidigt?! Hur klarar folk det?

Eller så är det bara dubbel- och trippel- osv- glädje. Nå, vi har bara en i ugnen, det ska nog räcka mer än väl, både när det gäller glädje och jobb alltså. :)

Kanske syns det lite, lite?

Har väl aldrig speglat mig så mycket som nu. Längtar efter att det ska börja synas nåt men just nu verkar det bara puta då när jag har ätit för mycket!

Men kanske jag bara ska vara glad, det är ju lättare att röra sig så här förstås. Och billigare att inte behöva uppdatera garderoben! Fast köpte redan två klänningar, reafyndade för tio euro styck så kunde ju inte hålla mig – skyllde på att det var billigt och att jag nog behöver dem snart, hehe. De var i bra lös modell och en och två storlekar större än jag normalt har så ska nog funka en tid.

Berättade åt närmaste chefen på jobbet i går dessutom, skönt att ha det undan. Och skönt att reaktionen var gratulationer och en försäkran om att det nog ordnar sig, allting!

Nytt år!

Många av nyårsgratulationerna i år menade att 2009 blir spännande för oss – och jo, det blir det alldeles säkert!

Firade nyårsafton med god mat och dans, hur bra som helst. Skönt att jag inte längre är lika trött som de första månaderna, nu orkade jag mycket bättre på krogen.

Har börjat berätta åt fler och det är så roligt att se folks reaktioner. En av mina killkompisar som just själv fått barn blev så överlycklig att jag blev riktigt rörd. Och en annan skickade en lista med recensioner på alkoholfria ölsorter och vilka butiker man får köpa dem i! Det blev jag glad för. Finns rätt många sorter faktiskt, måste förstås prova alla nu.

Och så måste jag berätta på jobbet, så de inte får höra det från nån annan än mig. Kretsarna är ändå så små. Lite nervöst faktiskt, men nog ska det väl gå bra.