Amning, åter

Kolla kommentarerna på detta amningsinlägg igen. Det är nog galet hur mycket åsikter amning framkallar. Oberoende av hur kort eller lång tid man ammar finns det alltid någon som tycker man är konstig.

Jag trodde vi i Finland ammar betydligt mera än vad det står i den här artikeln men tydligen inte. Bara var tredje finsk mamma fortsätter amma i fyra månader. Av all amningspropaganda där ute trodde jag ju typ jag var ond som nekade dottern bröstet vid nio månader när rådgivningen sade tolv... Fast jag undrar vad det betyder det där egentligen och om undersökningen är rätt citerad. Jag slutade ju nog helamma vid fyra månader, efter det fick dottern lite puréer redan, så är det helamningen de menar i undersökningen eller delamningen? Det att bara en procent helammar i ett halvt år tycker jag inte alls är chockerande, är ju nog en stor utmaning att aldrig ge en endaste droppe ersättning under det första halvåret, med allt vad djävulspåfundet bröstpumpen innebär....

Hur som helst, den där amningspropagandan och allt snack om hur viktigt det är att amma länge tycker jag nästan har motsatt effekt, dvs det höjs sedan många röster för hur mammor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp och inte behöva känna press att fortsätta amma om de tycker det är svårt. Och det håller jag helt med om, till 100 procent. Men jag tror på riktigt man möter fler fördomar om man ammar ett barn som redan fyllt ett än om man flaskmatar ett som är under ett halvt.

Så försök nu komma ihåg, när ni tycker till om amning, att alla mammor gärna skulle få bestämma själva utan att behöva tycka och bry sig så mycket om hur "alla andra" gör. Amningen är fin och bekväm då när den funkar bra, men barn dör inte av att få Nan1. Särskilt inte om livet är lättare för alla inblandade så.

Hata mörker

Usch vad slut jag är. Fy för att åka på jobb medan det fortfarande är mörkt! Och i dag ännu mörkare pga regnmolnen.

Försöker tänka på hur zombietrött jag var förra vintern och att jag klarade mig igenom den ändå och att det här inte ska vara något i jämförelse. Men nej, det hjälper inte, hjärnan fungerar inte så.

Före jag stack fick jag jaga min mössa som for omkring i lägenheten på dotterns huvud. Lilla rumpnissen. Hon skrattade så när jag gav henne pappans mössa i utbyte, hon pekade på sin spegelbild och förstod precis hur tokig hon såg ut och utbrast ett nöjt HÄHÄ! Sen vinkade hon ivrigt åt mig (stick nu på jobb ren!) och rusade vidare.

Så mörkret stör då inte henne åtminstone. Ibland vill jag vara barn igen.

Kafé med lekhörna

Bra tänkt av Wayne's på Alexandersgatan att ha lekhörna. Mindre bra tänkt att den är precis bredvid något som är mycket intressantare än alla lekhörnor i världen - och farligare.

Ljus och bus

I morse firade vi födelsedag i hushållet. Faderns. Jag vinner inte morgonmålstävlingen den här gången för det blev paniklösning med toast + marmelad men uppvaktningen var minst sagt stilig: dottern knuffade en serveringsvagn med paket och espresso och toast med tårtljus, och jag sjöng och pappan såg riktigt rörd ut.

Sen upplevde vi en spännande stund när tårtljuset först var försvunnet och sen hittades i dotterns mun, söndersmulat. Fick ut det mesta och hoppas hon inte fick väldigt ont i magen. Inget kalas utan bus.

Leeeediiiiigt

I går frågade en kollega mig om jag fortfarande trivs på jobbet efter att ha varit tillbaka i snart två månader. JO sa jag, så entusiastiskt att kollegan gav mig en sån där vad-går-du-på-för-droger blick.

Men det är sant, jag tycker det är jätteskoj att jobba igen. Jag gillar mitt jobb, gillar att fundera och prestera, gillar vuxenluncherna, gillar till och med de flesta mötena... och gillar veckoslut, guuuud vad det är skönt med veckoslut. Ändå.

Trevlig helg alla!

Gastkramande

Det här är det mest spännande inom finlandssvenska bloggvärlden just nu. Hoppas, hoppas, hoppas att allt bara är fint med Linn och babyn. Väntar på uppdatering.

Kära läsare

Hej! Minns ni mig?

Jag vet att jag övergett er. Jag kunde skylla på en hel del (jag har jobbat, jag har flyttat, jag har haft min macbook på reparation i flera veckor, jag har varit trött, jag har umgåtts med min dotter, jag har gjort en massa annat helt enkelt) men om vi gräver lite djupare är det väl helt enkelt så att det här är en mammablogg och jag är inte mammaledig längre.

Så jag funderar nu på om jag ska sluta helt, eller fortsätta men i annan stil? Jag sitter inte längre och grubblar på sömnproblem eller grönsakspuréval och annat som man kan gå ner i totalt när man är hemma med en liten. Och jag har inte samma behov av att skriva av mig längre.

Men jag har nog, kanske, ett behov av att skriva ner minnena, våra stunder ur vardagen helt enkelt. För förutom att vi bytt så att jag är på jobb och min man är hemma så går ju vår vardag vidare, med en massa glädje men också en del stress och oro ibland. Och jag vill minnas hur vi hade det när S var liten för folk säger att den här tiden går snabbt, för snabbt.

Om jag fortsätter skriva tror jag det blir kortare inlägg och observationer än tidigare, men förhoppningsvis oftare. (Den som vill läsa längre romaner om amning eller sömnbrist kan faktiskt kolla i arkivet, haha!) Ett annat alternativ är att jag för privat dagbok i stället. Men då får jag ju ingen respons, inga kommentarer om att andra upplevt liknande och förstår mig, ingen uppmuntran och inga hejarop och det är det som har varit roligast med att skriva blogg. Så, vad tycker ni? Orkar ni läsa om jag fortsätter skriva? Vill ni fortfarande titta in här, och lämna en kommentar ibland?

Tack och hej,
M