Bara bra

Bra dag, eller bra vecka egentligen! Lilla S har varit ganska nöjd, till och med när hon blev passad av farmor och jag var på stan ensam tre timmar. Flaskan är hon fortfarande skeptisk till men både svärmor och dotter var nöjda och glada när jag kom hem så någon nöd verkade det inte ha gått på dem.

Andra bra saker:
- Var just till rådgivningen, vår lilla baby är inte alls lika liten längre utan har vuxit med 2700 g och 9 cm sedan hon föddes för exakt tio veckor sedan! Hjälp vad det här går fort!

- Fick just fyra fina Nalleblöjor i posten, jättemjuka och söta! Läste på rådgivningen tygblöjföreningens tidning och där hade en mamma skrivit om sitt liv som "vaippaholisti" – hon kan inte sluta skaffa nya tygblöjor för de är så fina, hahaha.

- Ska precis få besök av en kompis som kommer med kaffebröd igen, det är så skönt att dottern är snäll och låter mig hinna träffa vuxna också.

Och till slut, det bästa av allt i dag: DET ÄR FREDAG! Vilket betyder att vi har pappan hemma med oss i två dagar igen. Det gillar vi båda. :D

Klädångest

Hade grym klädångest när jag skulle ut på stan i dag. Hade svärmor/farmor och passa dottern så jag skulle få luncha och shoppa i fred en stund och tänkte att då kan jag ju ta på mig nåt jag inte behöver kunna amma i – men vad hjälpte det, där stod jag framför garderoben och tyckte jag inte hade ett enda plagg som dög. Är så rädd och allergisk för att jag ska se "mammig" ut, vill absolut inte det, usch usch. Och ändå kan jag inte sätta fingret på vad exakt jag tycker att ser mammigt ut? Mest handlar det väl om att jag vill se pigg och fräsch och ung ut och tja, det kanske inte beror lika mycket på kläderna som på ringarna under ögonen och oborstat hår och så. Och samtidigt tycker jag det är idiotiskt att jag tar stress över kläder och utseende när man har en liten bebis som ska vara viktigast – och det är hon ju, men det känns ändå viktigt att ta hand om mig också och kunna visa upp en liten del av det jag som fanns förr, dvs klä mig någorlunda som förr. Så därför är det störande att vara bunden till till exempel knappar så jag lätt får fram brösten.

Fast sist och slutligen går det mesta ju att ha på sig bara man har en amningstopp under (då slipper man amma med också magen bar, när man lyfter upp tröjan alltså). Fast klänning/tunika är svårt, det går inte om inte den har knappar eller jäääättestor urringning. För annars sitter man ju där med rumpan bar också, eller alltså i bara strumpbyxan. Så måste kombinera det mesta med byxor och det är inte alls lika bekvämt som tights. Fast jag har funderat på en lösning som kanske skulle funka: en diskret trikåkjol, modell mini? Bekvämare än spända byxor och borde inte störa tunika/tights-helheten. Ska jaga en på postorder tror jag, för shopping och provrum med vagn är nog bara för svettigt. Vad gjorde hemmamammor förr när det inte fanns nätbutiker och kreditkort? ;D Kanske de lekte med sina barn, ööhöhö...

En bra dag

I dag har jag lattemammat mig med en mammakompis! Det gick riktigt bra, tre timmar flög iväg som ingenting och alla fyra var riktigt nöjda största delen av tiden, till och med blöjbyte och amning gick med bara minimal mängd skrik.

Sen var vi via Bebes i Kampen (ett tryggt val för de har så jättefint skötrum om man behöver en amningspaus mitt i shoppingen!) och jag köpte en superb amningstopp från Boob, de är lite dyra tycker jag men verkar så praktiska och av bra kvalitet så tänkte att den nog är prisvärd.

Från Bebes köpte jag också en Nalle Nöttönen-tygblöja för en tid sen, helt härlig, så mjuk och bra! Men vill man köpa fler hittar man nog billigare i olika nätbutiker, Bebes är ganska dyr. Skaffade nu en modell för lite större barn för hittade ett erbjudande med fyra för 65 euro (normalt över 80), erbjudandet gäller till i morgon om det är någon annan som blir inspirerad. Räknade att jag nu lagt ner just över 100 euro på tygblöjor, man skulle ju nog komma billigare undan om man köpte begagnat. Men å andra sidan så håller de länge och ska ju kunna användas också till ett eventuellt syskon någon gång, eller lånas ut åt kompisar så kanske jag inte behöver räkna så noga. Samma gäller ju amningstopparna förresten.

Nu har vi precis kommit hem, hann just via matbutiken utan skrik och nu är den där pappan på väg hem och kocka. Hoppas dagen fortsätter lika bra som den gått hittills, dottern var nog nöjd och glad största delen av veckoslutet (till och med på lördagens kräftskiva, hon verkar gilla snapsvisor... ;D ) så månne inte den här kvällen ska gå fint också. Hoppas iaf. Bäst att jag tar och knackar i träbordet lite nu när jag skrev så där. ;)

Ska vi våga oss ut?

Jag börjar förstå varför en del mammor hellre hålls hemma. Jag skulle vilja ut på stan i dag för har varit hemma så gott som hela veckan men om lilla bruden sen tänker få raseriutbrott och bara skrika så mår nog mina nerver bättre om vi bara är hemma... o andra sidan mår jag ju inte bra av att sitta hemma heller, i längden alltså. Öh.

Nå, kan ju hända att det går bättre i dag. Satt och ammade i över en timme i går före hon somnade och sen sov hon från tolv till åtta. Morgonmatningen gick bra och nu har hon sovit sedan nio, så jag somnade själv också om och känner mig piggare. Var ganska så slut i går.

Läste igenom allt jag hittade om skrik vid bröstet i går på Imetystukilista, under "Vauva ei huoli rintaa - rintaraivarit" och "Kun vauva lakkoilee rinnalla" vilket hjälpte en del eftersom texterna visade att många har problem med det här och att det troligen är bara en period som går över. Men texterna berättade nu inte riktigt vad raseriet beror på, eller det står nu ungefär samma som jag har gissat: ibland är babyn arg för att det kommer för mycket mjölk, ibland för att det kommer för lite eller för långsamt, ibland finns det ingen orsak... höh. Men så stod det också att bebisen helt enkelt kan ha ändrat sin rytm och att mamman inte hänger med utan erbjuder bröstet "vid fel tidpunkt". Dvs när barnet växer och blir bättre på att suga behöver det inte mat lika ofta och då blir det irriterat när man försöker truga tissen åt det lika ofta som förr. Så man ska läsa sin bebis hungertecken och jaadajaada – läs nu sen, det är inte så lätt säger jag. Hennes favoritsyssla just nu är att stoppa hela näven i munnen och jag har tolkat det som hungertecken men tydligen gör hon nog det lika mycket för skojs skull.

Sen tipsade texterna också om att man ska försöka mata när barnet vaknar och är lite sömnigt fortfarande, eller att man kan försöka amma stående eller gående! Haha! Precis det jag själv kom fram till att testa i går, så kanske den där modersinstinkten ändå är något att ha?

Get up, stand up

Dottern har varit lite snällare i dag, men får fortfarande raseriutbrott när jag försöker mata henne. Händer och trasor sätter hon i munnen så det ser ut som värsta grovhånglet, men bröstet blir hon bara arg på.

Två tricks som funkat i dag:
– Jag matar henne när hon precis har vaknat, då är hon så dåsig att hon inte kommer på att protestera. Kräver ju förstås att jag först får henne att somna, vilket inte är så lätt när hon är arg.

– Jag inleder matningen stående. Det vill säga jag har henne liggande i mina armar, med bröstet framme, gungar henne av och an och till slut lugnar hon sig och nappar åt sig bröstet "i farten". Sen kan jag sätta mig igen och hon fortsätter snällt äta. Men det här är ju inte precis något som funkar på kafé, liksom jag vill helst inte stå och dingla med bröstet offentligt så där så hoppas vi kan gå tillbaka till att äta normalt så småningom...

Dagen har nu främst gått ut på att stå eller gå med henne, då är hon nöjd. Försöker jag sitta stilla med henne börjar hon gorma. När jag blir trött i armarna flyttar jag henne mellan gungstol, vagga, sitter och bärsele och i dem är hon nöjd en stund och kan till och med somna. Tur är det, annars skulle jag behöva ungefär sju armar till. Sitter alltså mest i soffan med foten på vaggan och gungar, gungar, gungar. Åter tacksam för trådlöst nät och en liten laptop så man inte behöver sitta helt ensam och stirra... Och ja, så är jag mycket tacksam över att jag får besök rätt ofta, av kompisar och i kväll (när A var på hockeymatch) av mamma. Skönt. För ensam, eller utan vuxenkontakt alltså, skulle jag nog tappa förståndet.

Want

När tjejen är gnällig kommer man inte riktigt ut ur huset och hinner inte med särskilt mycket konkret – och vad är då bättre än att nätshoppa? ;)

Har sett de här tapetdjuren i många tidningar redan och tycker de är jättefina. Funderar på ett träd (fast det borde jag ju kunna fixa själv) och den där fågelholkslampan, gud vad fint det skulle bli! Har inget babyrum men en babyhörna finns ju, så... kanske jag måste börja klippa och klistra då.

Tittade tidigare på ett annat klisterträd, från australiensiska ForWalls. Dem hittade jag via svenska sajten russinnet.se som har en massa annat godis för barn och barnrum. Måste bara dela med mig! :)

The joy and wonders of tissiraivarit

Om någon kan förklara fenomenet tissiraivari och komma med tips om hur man botar dem blir jag mycket, mycket glad. För jag bara förstår inte! Och dottern kan ju inte förklara vad som felas heller. Det händer alltså ibland att hon äter alldeles nöjt för att sen, plötsligt och utan förvarning, bli riktigt rabiat. Hon släpper bröstet, gallskriker, blir tomatröd i ansiktet och ser ut som om jag hade knipit henne. Vilket jag inte gör, jag lovar. Så vad är problemet?

Sen får jag försöka lugna henne genom att hålla henne upprätt, gå omkring lite, klappa på rumpan, ta till alla konster jag kan helt enkelt, och ibland går det att fortsätta mata efter en stund. Andra gånger vill hon inte alls utan börjar skrika så fort jag lägger henne vid bröstet igen, och då får vi bara ta en längre paus medan jag skrapar mig i huvudet och undrar vad som gick fel.

Att att... för att nu fortsätta på samma spår som senaste inlägg (och för att det ibland känns som om vi inte gör något annat än ammar) så är det här med bröstmatning inte världens lättaste sak. De allra flesta mammor jag talat med verkar ha eller ha haft någon sorts problem. Det kommer för mycket, det kommer för litet, barnet suger inte, barnet biter, brösten är ömma, brösten är sprängfyllda, brösten är tomma, bröstvårtorna såriga, för små, för stora, för inåtvända, för slappa... you name it. Samtidigt tutas det ut från alla håll att bröstmjölk är bäst, amning är vackert, flaskan är ond, kort sagt: DEN HELIGA MODERSMJÖLKEN ÄR DEN FINASTE GÅVAN EN MOR KAN GE SITT BARN SÅ DET ÄR BÄST DU AMMAR ELLER SÅ GRÅTER DU OCH AMMAR.

Tisspropagandan förföljer en från första rådgivningsbesöket, genom barntidningar och gravidböcker, till föräldrakursen och förlossningssjukhuset, på väggplanscher och pamfletter, och smyger till och med in i blöjreklamens broschyrer som dimper in genom postluckan. Amningen höjs till skyarna så det bara fattas att brösten helgonförklaras.

WHO rekommenderar helamning tills barnet är sex månader och amning vid sidan av annan mat tills barnet är ett år. Och nu menar jag inte att gräla med WHO eller andra näringsexperter för jag har vid det här laget läst om alla fördelar hundra gånger om: barnet får näring och bättre immunförsvar, mamman återhämtar sig snabbare efter förlossningen, maten är alltid med och vid rätt temperatur och amningen blir mammans och barnets privata lilla kärleksstund och så vidare. Och visst, så här är det förstås. Amning är jättehärligt på alla vis. Om amningen funkar, det vill säga.

För så fort den inte funkar är amningen ett helvete. Och detta helvete blir inte lättare att uthärda när amningen ställts på en piedistal och får representera Det goda moderskapet.

Nu har vi inte själva haft några stora problem. De två första veckorna gjorde amningen visserligen så ont att jag kunde börja gråta av smärta när hon högg i som värsta vrålhungriga gammelgäddan – det är klart det gör ont när bröstvårtorna inte är vana, nog skulle du få ont i lilltån också om någon sög på den dagarna i ända! Men det gick om och i dag går det hela ganska bra, dottern suger fortfarande som en igel och mjölken verkar räcka. Fast stressigt blir det ändå ibland, som vid dessa oförklarliga tissraserier som oftast infinner sig kvällstid när alla bara är trötta, gnälliga och lättirriterade.

Andra amningshistorier är betydligt stressigare. En del är beroende av bröstgummi eller pump och då är det inte världens enklaste och bekvämaste sak att amma var som helst och "alltid ha maten med sig". Och så har alla faktiskt inte tillräckligt med mjölk utan får fylla på med ersättning, och tack vare bröstmjölkens helgonstatus kan det här bli en ganska hård törn för mamman som känner sig otillräcklig. Jag menar jag har känt mig dålig de gånger vi har fyllt på med ersättning om flickan ätit så det inte kommer mer mjölk, eller de gånger pappa varit ensam med henne en stund. Och det ät ju inte bra om amningen är så helig att man känner sig dålig om man tar till andra alternativ! Det sjukaste jag hört var en bekant (visserligen i Sverige, där amningspropagandan verkar ha ännu sjukare drag än här) som i en månads tid försökte allt för att trösta sin lilla dotter som bara skrek och aldrig var nöjd annanstans än i famnen. Föräldrarna undrade om modersmjölken kanske inte räckte men mödrarådgivningen påstod i sten att skriket inte berodde på hunger, för barnet växte ju. Men till slut struntade de i råden, litade på sina instinkter och fyllde på med ersättning efter amningen. Och tadaa, de fick en tyst och glad bebis! Hon hade alltså bara varit hungrig men på grund av att amningshysterin nått så oproportionerliga höjder var rådet att hon inte skulle få flaska. Sjukt.

Nåjo. För många av problemen finns det hjälp av få både via rådgivningen, familjekurser, förlossningssjukhusen och amningsstödgrupper. De flesta verkar lösa det med tiden, och det är ju faktiskt inte konstigt att det behövs lite övning när barnet, och ofta också mamman, aldrig har ammat förr. Vi träffade på Kvinnis en alldeles soperb amningscoach som lärt mammor amma i 30 år, henne önskar jag alla fick prata med.

Och så önskar jag att flaskan inte behövde utpekas som ondskan själv. När mjölken inte räcker är flaskan ju livsviktig för barnet och då ska mamman inte behöva känna sig otillräcklig för att hon erbjuder den. Och så tycker jag det lätt glöms bort att flaskan kan vara livsviktig för mamma också: ibland behöver man helt enkelt en paus, speciellt de dagar det känns som man inte gör något annat än ammar. Och då är det ju bara roligt om pappa eller någon annan kan mata i stället, för flaskmatning kan väl betyda närhet och kärlek lika mycket som bröstmatning kan!

Utom hos oss då, där flaskmatning nuförtiden bara betyder skrik. Flaskan som hon tog så snällt i början spottar hon nu ut som om den var doppad i ättika. Tycker det är ganska talande för rådande amningshysteri att nätet är fullt med tips och råd om amning medan tipsen mot flaskvägran lyser med sin frånvaro...

Och det gör för övrigt också tipsen mot de här raseriutbrotten hon får vid bröstet, jag fattar inte vad som är fel, vet ingen vad man ska göra? Hon brukar vara så snäll och i dag är hon bara arg. Nu har jag försökt mata hela eftermiddagen och hon är hungrig och skriker men spottar bara ut bröstet. Sen slocknar hon emellanåt av utmattning (hon sover just nu) och vaknar sedan och är hungrig igen, suger på händer och trasor och lakan och allt annat än mitt bröst. Jag blir svettig och stressad, känner mig avvisad och oduglig, förstår inte vad jag gör fel, försöker trösta och hjälpa, och hon ser bara ledsen ut. Jävla amning, stackars barn, stackars mig. Buu och blä. Hoppas på en bättre dag i morgon.

Amningen är jämställdhetens fiende

Glömde att dela med mig den här i går, en skandalartikel om en man som ska prova att stimulera bröstvårtorna för att kunna amma i framtiden. För det första tycker jag nu inte det är en sådan sensation att ett sådant försök görs, det har ju nog undersökts tidigare, och för det andra är läsarkommentarerna ganska sjuka, många tycker det är riktigt jävla äckligt att en man får för sig att amma...!?

Jag vet inte om särskilt många män är villiga att manipulera sin kropp för att kunna amma men jag tror att ganska många pappor kan känna sig frustrerade över att biologin sätter gränser för hur mycket de kan hjälpa till med hela babybusinessen. Visst måste det vara skönt att aldrig behöva vara bära omkring på ett bowlingklot i nio månader och sedan dessutom föda fram det, men samtidigt går mannen ju miste om en del av magin när de för alltid (?) är dömda att följa med det hela bara från kvinnans sida. Och det gäller också amningen.

Jag vågar nästan lova att ingen familj där mamman helammar kan vara 100-procentigt jämställd när det gäller babyn de första veckorna eller månaderna. Barnet har först vant sig vid mammans ljud och rörelser från magen, och sedan vänjer det sig vid att mammans mjölkdoftande famn betyder mat = trygghet. Det har redan många gånger hänt att vår tös är trött och gallskriker och pappan försöker allt han kan, men hon blir tyst först när hon kommer till mig, även om hon inte är hungrig. Det är ju inte särskilt roligt för honom och i de stunderna beklagar han sig för dottern och ber om ursäkt för att han "inte har såndärna tisun som mamma har". För då när amningen fungerar är den ju en fin stund mellan mor och barn som blir ett väldigt starkt band mellan dem.

Men: amningen funkar ju faktikst inte alltid, och då kan det bli riktigt jobbigt.

Jag tror jag kan skriva bloggen full om amning men håller mig nu i det här inlägget till bara jämställdhetsaspekten. Amningen leder ju nog till en hel del aggressioner från mitt håll, mot A alltså, inte mot dottern. Om kvällarna är bruden jättehungrig och vill ligga vid bröstet så gott som hela tiden, och då känner jag ju mig ganska så bunden. Om både hon och jag sedan är övertrötta och hon skriker och jag gråter så är det inte trevligt för någon alls när timmarna går och kvällen blir natt och midnatt och småtimmar.

Så här en kväll när jag satt i sovrummets gungstol och försökte lugna och natta vår älskade dotter som var monstertrött så slocknade den älskade pappan i vår säng, mitt framför ögonen på mig alltså, och då förvandlades den här mamman – som också var monstertrött – till ett stort svart hål av hatkänslor mot hela världen och speciellt mot pappan och hans avsaknad av ammande bröst. Jag satt där och gungade och vyssjade och pajade dottern medan mitt inre bara kokade och ögonen blixtrade över hur orättvist det så kallade delade föräldraskapet är.

Sedan slocknade även älskade dottern och till slut även monstermamman och nästa morgon var allt frid och fröjd igen och fåglarna kvittrade och pappan fick aldrig veta hur mycket mamman hatade hans icke-existerande bröst natten före för det var ju ändå ganska orättvist att hata något som han inte kan rå för. Och han gör ju allt annat, allt han bara kan. Men han kan inte amma, och lillbruden har börjat tuttflaskvägra. Så det gäller att vara utvilad till kvällen när hon börjar gnälla så monstermamman hålls på avstånd och bara den snälla och uthålliga gullmamman är på plats.

Torrschampo is the shit

Fick tipset att duscha, klä på mig och sminka mig innan A sticker på jobb, för att risken annars är stor att jag går omkring i nattlinne hela dagen.

Nå, för det första använder jag inte nattlinnen och för det andra prioriterar jag nog inte smink utan hellre sömn. Nu när hon är lite äldre (två månader i över morgon, shit!) har vår rytm blivit sådan att tjejen vaknar vid sju eller åtta så hon äter och hinner umgås med sin far innan han går på jobb, och sen somnar hon om för ett par timmar. Så då brukar jag försöka sova lite till om jag kan.

Samtidigt minns jag att jag lovade mig själv som gravid att jag verkligen ska försöka undvika att bli en mamma som aldrig tänker på mitt utseende, utan alltid går omkring i slitna mysbyxor, fläckiga t-skjortor och utväxt frisyr. Jag tror helt enkelt jag mår bättre av att försöka hålla mig fräsch, ens ibland.

Men visst är det sant att det kan bli svårt att hinna i duscha, eller det är alltså inte högst på min prioriteringslista när det finns så mycket annat att göra när tjejen sover. Som att städa, tvätta och diska... eller blogga, surfa och fejsbucka, höhöhö. Har nu aldrig varit den som absolut måste duscha varje dag heller så det är ingen panik på den fronten – men jag är ändå lycklig över min senaste skönhetsprodukt, Tigis Rockaholic torrschampo Dirty Secret. Man sprayar lite i hårrötterna om de börjat se oljiga ut, borstar igenom och vips, rent och fräscht igen! Eller ser så ut iaf. ;D Urbra för stressiga bad hair days – för ibland hinner man faktiskt inte mycket mer än stiga upp ur sängen!

Sen skulle jag ju så småningom kunna försöka få den där frissatiden bokad för frisyren växte nog ut nån gång i mars tror jag. Men med tanke på hur svårt det är att ens ringa samtalet för att boka en tid undrar jag hur jag sen ska kunna vara borta i de två-tre timmar som brukar krävas för min kalufsuppsnyggning, håhhå. Men måste nog få det gjort, svärmor/farmor har dessutom lovat (eller nästan bönat och bett om :D ) att barnvakta under tiden.

Lever ännu

Vill inte bli inlägg fullt lika ofta som när jag var ledig och hade babyn innanför magen... :) Men några korta observationer bara för att visa att vi lever:

– var just på mamma/baby-lunch med en kompis som har en fyra veckor yngre dotter, jättesöt! Och gud vad liten, hjälp vad tiden går fort, vår flicka kändes redan så mycket större i jämförelse!

– blev inspirerad att prova tygblöjorna nu äntligen, ska se hur det funkar, främst är jag orolig att den där pappan tänker bli stressad av dem. De storlekar jag har är ju förstås bara på gränsen till för små redan...

– börjar förstå varför det kallas babysitter, detta tygstycke över metallram som tjejen kan sitta och vara nöjd och glad i riktigt länge, bara man gungar henne och slår till leksakerna lite

Och ja, så mycket mer än så här blev det inte nu för nu släppte hon världens sats i tygblöjan vi just satte på. Den dög då tydligen bra att bajsa i åtminstone. ;D