Saker som stör mig

1) Pappapärmen på rådgivningen. Var visst ditplacerad av Mannerheims barnskyddsförbund och innehöll tre informationsblad: ett om hur man installerar barnstol i bilen, ett om hur man barnsäkrar sitt hem (ni vet, hörnskydd och skåpstopp och sånt) och ett om familjevåld. Borde ringa dem och säga att 50-talet ringde och vill ha tillbaka sin syn på könsroller.

2) "Vad du ser trött ut!" och "Hur mår du riktigt?". Tror folk att jag blir piggare av att få bekräftelse för hur överkörd, blek och glåmig jag ser ut? Jag försöker faktiskt varje morgon täcka in de mörka ringarna och fuska till den där oexisterande graviditetsglöden med lite rouge. Hjälper helt klart inte.

3) Ordet "fantastisk". Broschyrerna, böckerna, tidningarna och många kommentarer av mammor som redan varit där är fulla med beskrivningar på hur man ska vara stolt över sin fertilitet och njuta av det fantastiska miraklet att det växer ett barn inuti en. Och visst, ultraljudet var faktiskt underbart. Att få se den lilla krabaten vinka och kunna räkna att den har tio fingrar och en liten näsa var det närmaste ett mirakel jag hittills har upplevt. Jag grät faktiskt en skvätt och det var rörande att se hur glad blivande far var efter besöket.

Men särskilt fantastisk känner jag mig inte. För det första märker jag knappt att jag är gravid – det varken syns eller känns (förutom att jag då är otroligt trött, men det är inte hela världen). För det andra upplever jag inte att jag har ansträngt mig särskilt mycket för att uppnå mitt välsignade tillstånd. Det bara råkade funka genast för oss, medan det inte gör det för andra. Det kan jag ju inte vara stolt över? Lyckligt lottad känner jag mig nog, och är ju glad för att livet hittills varit lätt och kunnat fortsätta nästan precis som förr. Men samtidigt längtar jag efter att det hela ska bli mera verkligt, med en rund mage där det sparkar ibland... nå, om några veckor kanske.

Men ännu om ordet fantastisk. Före ultrat fick jag svara på en forskningsenkät om föderskors förväntningar på förlossningen. Frågorna var formulerade så att man skulle svara på en skala från 0 till 5 enligt vilket påstående man kände mera för. Jag fick svarskramp redan på första, förstås: "Tror du att förlossningen kommer att vara (0) Oerhört fantastisk eller (5) Inte alls fantastisk?". Händerna upp, alla mödrar som upplevde förlossningssmärtorna som oerhört fantastiska!

Ultra i morgon

Flera veckor sedan jag skrev senast. Antar att det kanske är för att jag inte heller har tänkt på graviditeten så mycket. Blir verkligen skönt att gå på ultra i morgon, få vinka åt krabaten, få veta att allt är okej, och äntligen kunna glädjas på riktigt! Går in i vecka 12 i morgon så allt verkar ju vara bra.

Har funderat rätt mycket på andras reaktioner på graviditeten. Vi har berättat för närmaste familjern och jag har berättat åt mina närmaste tjejer. Roligast har jag haft åt mina bröders reaktion, de är så ivriga att de håller på att försäga sig hela tiden, stackrarna. Och så vill de känna på den än så länge icke-existerande magen. Det kan jag väl tillåta, men vem som helst vill jag ju inte att klappar och kladdar där som om jag plötsligt var allmän tafsdyna.

Så borde jag ha filmat reaktionen hos ena tjejgänget när vi satt på brunch och jag plötsligt berättade. För de trodde inte på mig! Haha! De blev helt tysta och bad mig upprepa orden. Och sen blev de så ivriga att jag fick be dem lugna sig – och fortfarande får göra det ibland.

Är ju förstås inte konstigt att kompisar blir ivriga när jag inte har många nära vänner som har barn ännu. För en del vänner är det alltså den första graviditeten de upplever på nära håll. Och det är ju roligt att de är ivriga, men alltså... jag vill ju inte bli behandlad som bara en gravid kvinna, utan jag vill vara samma kompis som de haft förr. Och visst har det lyckats, största delen av tiden. Hittills i alla fall.

En annan sak jag funderat mycket på är de kompisar som så länge redan talat om att de vill ha barn, NU, genast liksom. Vi funderade inte så länge utan bestämde oss bara och så gick det mycket fortare än vi kunde ana. Alla har ju inte sådan tur. Och jag märker ju att trots att vännerna är jätteglada för min skull så finns det en del som också blir lite ledsna, fast de försöker att inte visa det, för att de så gärna skulle vara gravida själva. Alltid handlar det ju inte bara om barn heller utan om en längtan till ett tryggt förhållande som sedan kan leda till barn. Många har haft åldersstress med det i flera år redan fast vi inte ens passerat det där magiska 30 som många ser som någon sorts fetstilt deadline i kalendern.

Och jag vet ju inte vad jag ska säga. Hur kan jag hjälpa? Jag försöker be dem njuta av den tid de lever nu i stället för att bara längta framåt, och om det inte hjälper säger jag att mycket hinner hända på ett år eller två – och det stämmer ju faktiskt, vad som helst hinner hända redan på några månader. Men inte vet jag vad annat jag kan göra? Vill ju trösta, uppmuntra, men det går inte alltid.

Så finns det ju de som inte alls vill ha barn själva ännu och som blir nervösa av bara tanken på en skrikande, bajsande unge. Dem kan jag bättre relatera till och har lättare att tala med. Är ju själv nervös för hur mitt liv ska förändras, det har ju gjort det redan nu. Men gäller väl att bara ta det lugnt, ta dagarna som de kommer. Försöka andas, helt enkelt?

Tråååkigt

Gick hem från kvällsturen, normalt om jag jobbar veckoslut blir det ju alltid öl efteråt. Men nu kände jag att jag är för trött för att orka gå ut i dag när jag ska jobba i morgon också. Och nu ligger jag hemma, ensam, och det kommer bara skit på tv och min telefon piper med fyllemeddelanden av folk som är ute och har ROLIGT. Faaaan. Morr. Försöker tänka vackra tankar men nä, i kväll är allt nog bara tråkigt. Bäst att sätta luren på tyst och sova.

Nähä

Nu känner jag mig lite dum, eller åtminstone yr: jag vet inte skillnad på läkartid och ultra. Trodde liksom att de två skedde samtidigt men nähä, i dag fick jag hem brev med två ultratider. Så vad gör man på den där läkartiden jag fick då? Ska ringa och fråga tror jag. Redan i dag. Så behöver jag inte fundera.

En månad till ultra

Fick tid till läkarbesök/ultraljud nu, måste vänta nästan en hel månad ännu! Funderade redan att gå privat men inte vet jag, nog kan jag väl vänta till jul. Mår ju bra dessutom, den här veckan har jag knappt hunnit tänka på hela barnet när det har varit så mycket på jobbet.

Fast här en kväll surfade jag in på barnbutiksnätsidor en stund, sökte först mammakläder men började sen titta på vagnar – hjälp, verkar vara en hel vetenskap för sig! Kom på mig själv med att kolla in barnvagnsmärken på familjer som kom emot på gatan här en dag... för jag har ingen aning om var man ens ska börja! Men blivande pappan verkar rätt intresserad faktiskt så kanske jag inte behöver bry mig, haha. Nå vi har ju gott om tid på oss.

Så funderar jag lite på badrumsrenovering, eller ansiktslyft helt enkelt, kommer säkert att behöva fler skåp och framför allt ett skötbord eller en bänk av nåt slag. Nå, inte precis skyndsamt där heller. Men lite funderar man ju redan, på hur det allt blir. :) Var på besök hos en kompis i kväll, hon har en tvååring och en nyfödd – och funderade nog hur man ska klara det där sen. Men nog ska det väl gå?!

Usch vad jag längtade efter en öl när vi satt och åt med tjejerna. Måste köpa hem Nikolai till veckoslutet.

Tjo!

I dag ska jag åka på tjejkryssning! Hur bra som helst: ska äta gott, dansa massor, shoppa loss – och inte dricka skumpa, men roligt blir det ändå! 

Ingen matlust

Urk. Den här veckan har jag tappat all matinspiration. Är konstant hungrig men bara tanken på mat gör mig ibland äcklad. Får känna efter ordentligt vad som riktigt skulle smaka, och finns inte det till förfogande så får jag tvinga ner något annat. Blä. Hemma går det ju bättre, när man kan välja själv - men på jobbets lunchställen får man nöja sig med vad som erbjuds och det är inte alltid helt lätt. På tisdag tyckte jag så illa om bara lukten på lunchstället att jag mådde illa hela resten av dagen, usch. Det blev dessutom mycket värre när jag var tvungen att åka bil, blev riktigt ordentligt åksjuk, nära att kasta upp. 

Hoppas det går om snart. Älskar ju mat annars! 

Nå jag ska väl vara glad att jag mår så bra som jag gör. Bläddrade igenom broschyrerna vi fick på rådgivningen – eller ja, allt vill jag inte läsa ännu, avsnitten om förlossning hoppar jag över än så länge – men alltså kolla symptomlistan: trötthet, temperaturhöjning, illamående, kväljningar, ömma bröst, ökad flytning, blodblandad flytning, humörsvängningar, urineringsbehov, svettning, halsbränna, anemi, åderbråck, sendrag, förstoppning, hemorrojder, ryggsmärta, svullnad – och min personliga favorit, graviditetsärr! Och allt det här listas för redan början av graviditeten! Så det kan bli ännu obekvämare mot slutet! Hurra! 

Nog om det. Mår ju nog bra i grunden. Största problemet just nu är faktiskt att det fortfarande bara känns overkligt, kanske för att jag inte tillåtit mig att fantisera hemskt mycket om barnet och hur det blir sedan. Har mycket annat att tänka på dessutom, massor på gång. Blir säkert skönt att gå på ultra om några veckor så man får bättre koll på läget och förhoppningsvis förstår att det faktiskt finns någon där inne! 

Rådgivning i morgon

Har mått så bra hela veckan att jag ibland glömt bort att vi väntar barn! Men lär väl bli mera verkligt i morgon, vi ska på första rådgivningsbesöket. Rätt tidigt, visst, är i vecka 6, men känns skönt att få gå och fråga vad vi riktigt ska tänka på. Hittills har våra främsta tankar ju varit VAD GÖR VI NU!? GUIDEBOK TACK!

Var i går på tjejträff och hade sån lust att berätta åt mina fina flickor. Men gjorde inte det ännu, vill inte att allt ska börja kretsa kring min mage. Nå det ska det inte göra när jag berättat heller. Men det är faktiskt lite roligt att ha en egen hemlighet en stund! En del låter väl bli att berätta för att de är rädda något ska gå fel. Jag försöker att inte tänka på det. Men de närmaste vännerna skulle jag ju berätta åt i vilket fall som helst, så så småningom kanske vi börjar berätta... ska se. En del är jag faktiskt rädd att jag inte kan berätta åt för att de sedan inte skulle klara av att hålla det hemligt, haha. 

I kväll ska vi på konsert, skoj! Skönt att man mår bra och kan fortsätta leva som normalt alltså.

Zzzz

Tror jag aldrig i mitt liv varit så här trött. I fredags slumrade jag till vid datorn på jobbet, mitt i en mening jag skrev. Tog en tupplur både på lördag och söndag och somnar dessutom ofrivilligt så fort jag sitter i en bil eller ser på tv. Får akta mig för att inte somna i spårvagnen och åka förbi hållplatsen, haha.

Men annars mår jag prima just nu! Skönt. I går var vi hos svärföräldrarna och firade farsdag och berättade att det blir farfarsdag nästa år då. De blev jätteglada, skoj faktiskt. Så nu vet alla föräldrar. Men de har fått strängt förbud om att berätta åt någon annan ännu.

Min pappa var förresten urgullig i lördags, frågade hur jag mår och om jag sover bra osv. Jag skrattade nästan åt honom. Ska försöka vara snäll, men blir det hemskt mycket snack om min mage och mitt mående så säger jag nog till - jag är ju fortfarande en vanlig, arbetande, livsnjutande människa också, inte bara gravid eller blivande mamma.

Spritproblem

Hade en orolig förmiddag, blödde lite. Usch vad jag blev rädd! Men alla googlesvar säger att jag inte behöver oroa mig så jag tror väl på det då. Fortsätter det ringer jag nog läkare men mår ju bra annars, så vägrar oroa mig just nu.

Jag ska på fest igen, var på en i går också. Det var skoj, och i dag lär det bli ännu bättre, vi ska ut och dansa sen. Men fy vad jobbigt att smussla med spriten! När man inte precis är den som spottar i glaset annars... De som känner mig bäst blir genast misstänksamma. "Varför dricker du så långsamt?" och "Värst vad du är nykter i dag, är du sjuk?". Säger kanske något om att man annars också borde ha skurit ner på spritmängden, haha. 

Men seriöst, hur ska man göra? Kan ju inte säga att man är på medicinkur hela tiden. Har fejkat snapsandet, hällt ut vin på toan, köpt låtsasdrinkar och vet inte vad! Jag tar gärna emot alla tips som finns, den här frågan har jag inte hittat svar på på några familjesajter. 

Nå, blir ju lättare sen när man har gått ut med att man är gravid. Men några veckor tänker jag nog vara tyst ännu, och har många fester framför mig. Hoppas det finns alkoholfri öl på krogen vi ska till i kväll, det finns inte alls på alla ställen. Stackars nykterister, hur klarar de sig med alla fräcka frågor i detta alkoholfixerade land!?

Måste bara skriva av mig

Vi ska se vad det blir av det här, jag vet inte själv riktigt ännu. Bloggen alltså. Jag vet bara att jag är gravid i femte veckan och måste få skriva av mig. Kan ju inte ringa till mamma konstant. Får ingen hjälp av de oändliga mängder gravidforum det verkar finnas där ute heller – believe me, I've googled. Blivande mammor (för verkar vara nästan bara kvinnor som skriver på dem) ger ett lite skrämmande och halvhysteriskt intryck, faktiskt. De har till exempel signaturer med ljusröda blommor och prinsessor som visar hur många dagar de har kvar av sin graviditet. Jag tycker det är småfreakigt. Fast kanske jag bara inte förstår ännu. 

Det jag vill veta är om någon annan bara känner sig lika lost? "Det är bara normalt", jaja. Men jag har ju bara inte fattat vad som har hänt ännu. Visst är jag lycklig i grunden, tro inget annat, men för det mesta tycker jag bara jag är trött, anfådd och eländig. Har skitigt hår, dålig hy, ont i både bröst, mage och huvud, och duger knappt till något alls när blodsockret sjunker på en nanosekund och temperaturen stiger så fort jag anstränger mig! Spyr gör jag inte, tack och lov. Men tänk om jag börjar?

Nå, återkommer när jag känner mig piggare. Nu ska jag ta en powernap. Om jag kan somna.