The joy and wonders of tissiraivarit

Om någon kan förklara fenomenet tissiraivari och komma med tips om hur man botar dem blir jag mycket, mycket glad. För jag bara förstår inte! Och dottern kan ju inte förklara vad som felas heller. Det händer alltså ibland att hon äter alldeles nöjt för att sen, plötsligt och utan förvarning, bli riktigt rabiat. Hon släpper bröstet, gallskriker, blir tomatröd i ansiktet och ser ut som om jag hade knipit henne. Vilket jag inte gör, jag lovar. Så vad är problemet?

Sen får jag försöka lugna henne genom att hålla henne upprätt, gå omkring lite, klappa på rumpan, ta till alla konster jag kan helt enkelt, och ibland går det att fortsätta mata efter en stund. Andra gånger vill hon inte alls utan börjar skrika så fort jag lägger henne vid bröstet igen, och då får vi bara ta en längre paus medan jag skrapar mig i huvudet och undrar vad som gick fel.

Att att... för att nu fortsätta på samma spår som senaste inlägg (och för att det ibland känns som om vi inte gör något annat än ammar) så är det här med bröstmatning inte världens lättaste sak. De allra flesta mammor jag talat med verkar ha eller ha haft någon sorts problem. Det kommer för mycket, det kommer för litet, barnet suger inte, barnet biter, brösten är ömma, brösten är sprängfyllda, brösten är tomma, bröstvårtorna såriga, för små, för stora, för inåtvända, för slappa... you name it. Samtidigt tutas det ut från alla håll att bröstmjölk är bäst, amning är vackert, flaskan är ond, kort sagt: DEN HELIGA MODERSMJÖLKEN ÄR DEN FINASTE GÅVAN EN MOR KAN GE SITT BARN SÅ DET ÄR BÄST DU AMMAR ELLER SÅ GRÅTER DU OCH AMMAR.

Tisspropagandan förföljer en från första rådgivningsbesöket, genom barntidningar och gravidböcker, till föräldrakursen och förlossningssjukhuset, på väggplanscher och pamfletter, och smyger till och med in i blöjreklamens broschyrer som dimper in genom postluckan. Amningen höjs till skyarna så det bara fattas att brösten helgonförklaras.

WHO rekommenderar helamning tills barnet är sex månader och amning vid sidan av annan mat tills barnet är ett år. Och nu menar jag inte att gräla med WHO eller andra näringsexperter för jag har vid det här laget läst om alla fördelar hundra gånger om: barnet får näring och bättre immunförsvar, mamman återhämtar sig snabbare efter förlossningen, maten är alltid med och vid rätt temperatur och amningen blir mammans och barnets privata lilla kärleksstund och så vidare. Och visst, så här är det förstås. Amning är jättehärligt på alla vis. Om amningen funkar, det vill säga.

För så fort den inte funkar är amningen ett helvete. Och detta helvete blir inte lättare att uthärda när amningen ställts på en piedistal och får representera Det goda moderskapet.

Nu har vi inte själva haft några stora problem. De två första veckorna gjorde amningen visserligen så ont att jag kunde börja gråta av smärta när hon högg i som värsta vrålhungriga gammelgäddan – det är klart det gör ont när bröstvårtorna inte är vana, nog skulle du få ont i lilltån också om någon sög på den dagarna i ända! Men det gick om och i dag går det hela ganska bra, dottern suger fortfarande som en igel och mjölken verkar räcka. Fast stressigt blir det ändå ibland, som vid dessa oförklarliga tissraserier som oftast infinner sig kvällstid när alla bara är trötta, gnälliga och lättirriterade.

Andra amningshistorier är betydligt stressigare. En del är beroende av bröstgummi eller pump och då är det inte världens enklaste och bekvämaste sak att amma var som helst och "alltid ha maten med sig". Och så har alla faktiskt inte tillräckligt med mjölk utan får fylla på med ersättning, och tack vare bröstmjölkens helgonstatus kan det här bli en ganska hård törn för mamman som känner sig otillräcklig. Jag menar jag har känt mig dålig de gånger vi har fyllt på med ersättning om flickan ätit så det inte kommer mer mjölk, eller de gånger pappa varit ensam med henne en stund. Och det ät ju inte bra om amningen är så helig att man känner sig dålig om man tar till andra alternativ! Det sjukaste jag hört var en bekant (visserligen i Sverige, där amningspropagandan verkar ha ännu sjukare drag än här) som i en månads tid försökte allt för att trösta sin lilla dotter som bara skrek och aldrig var nöjd annanstans än i famnen. Föräldrarna undrade om modersmjölken kanske inte räckte men mödrarådgivningen påstod i sten att skriket inte berodde på hunger, för barnet växte ju. Men till slut struntade de i råden, litade på sina instinkter och fyllde på med ersättning efter amningen. Och tadaa, de fick en tyst och glad bebis! Hon hade alltså bara varit hungrig men på grund av att amningshysterin nått så oproportionerliga höjder var rådet att hon inte skulle få flaska. Sjukt.

Nåjo. För många av problemen finns det hjälp av få både via rådgivningen, familjekurser, förlossningssjukhusen och amningsstödgrupper. De flesta verkar lösa det med tiden, och det är ju faktiskt inte konstigt att det behövs lite övning när barnet, och ofta också mamman, aldrig har ammat förr. Vi träffade på Kvinnis en alldeles soperb amningscoach som lärt mammor amma i 30 år, henne önskar jag alla fick prata med.

Och så önskar jag att flaskan inte behövde utpekas som ondskan själv. När mjölken inte räcker är flaskan ju livsviktig för barnet och då ska mamman inte behöva känna sig otillräcklig för att hon erbjuder den. Och så tycker jag det lätt glöms bort att flaskan kan vara livsviktig för mamma också: ibland behöver man helt enkelt en paus, speciellt de dagar det känns som man inte gör något annat än ammar. Och då är det ju bara roligt om pappa eller någon annan kan mata i stället, för flaskmatning kan väl betyda närhet och kärlek lika mycket som bröstmatning kan!

Utom hos oss då, där flaskmatning nuförtiden bara betyder skrik. Flaskan som hon tog så snällt i början spottar hon nu ut som om den var doppad i ättika. Tycker det är ganska talande för rådande amningshysteri att nätet är fullt med tips och råd om amning medan tipsen mot flaskvägran lyser med sin frånvaro...

Och det gör för övrigt också tipsen mot de här raseriutbrotten hon får vid bröstet, jag fattar inte vad som är fel, vet ingen vad man ska göra? Hon brukar vara så snäll och i dag är hon bara arg. Nu har jag försökt mata hela eftermiddagen och hon är hungrig och skriker men spottar bara ut bröstet. Sen slocknar hon emellanåt av utmattning (hon sover just nu) och vaknar sedan och är hungrig igen, suger på händer och trasor och lakan och allt annat än mitt bröst. Jag blir svettig och stressad, känner mig avvisad och oduglig, förstår inte vad jag gör fel, försöker trösta och hjälpa, och hon ser bara ledsen ut. Jävla amning, stackars barn, stackars mig. Buu och blä. Hoppas på en bättre dag i morgon.