Amningen är jämställdhetens fiende

Glömde att dela med mig den här i går, en skandalartikel om en man som ska prova att stimulera bröstvårtorna för att kunna amma i framtiden. För det första tycker jag nu inte det är en sådan sensation att ett sådant försök görs, det har ju nog undersökts tidigare, och för det andra är läsarkommentarerna ganska sjuka, många tycker det är riktigt jävla äckligt att en man får för sig att amma...!?

Jag vet inte om särskilt många män är villiga att manipulera sin kropp för att kunna amma men jag tror att ganska många pappor kan känna sig frustrerade över att biologin sätter gränser för hur mycket de kan hjälpa till med hela babybusinessen. Visst måste det vara skönt att aldrig behöva vara bära omkring på ett bowlingklot i nio månader och sedan dessutom föda fram det, men samtidigt går mannen ju miste om en del av magin när de för alltid (?) är dömda att följa med det hela bara från kvinnans sida. Och det gäller också amningen.

Jag vågar nästan lova att ingen familj där mamman helammar kan vara 100-procentigt jämställd när det gäller babyn de första veckorna eller månaderna. Barnet har först vant sig vid mammans ljud och rörelser från magen, och sedan vänjer det sig vid att mammans mjölkdoftande famn betyder mat = trygghet. Det har redan många gånger hänt att vår tös är trött och gallskriker och pappan försöker allt han kan, men hon blir tyst först när hon kommer till mig, även om hon inte är hungrig. Det är ju inte särskilt roligt för honom och i de stunderna beklagar han sig för dottern och ber om ursäkt för att han "inte har såndärna tisun som mamma har". För då när amningen fungerar är den ju en fin stund mellan mor och barn som blir ett väldigt starkt band mellan dem.

Men: amningen funkar ju faktikst inte alltid, och då kan det bli riktigt jobbigt.

Jag tror jag kan skriva bloggen full om amning men håller mig nu i det här inlägget till bara jämställdhetsaspekten. Amningen leder ju nog till en hel del aggressioner från mitt håll, mot A alltså, inte mot dottern. Om kvällarna är bruden jättehungrig och vill ligga vid bröstet så gott som hela tiden, och då känner jag ju mig ganska så bunden. Om både hon och jag sedan är övertrötta och hon skriker och jag gråter så är det inte trevligt för någon alls när timmarna går och kvällen blir natt och midnatt och småtimmar.

Så här en kväll när jag satt i sovrummets gungstol och försökte lugna och natta vår älskade dotter som var monstertrött så slocknade den älskade pappan i vår säng, mitt framför ögonen på mig alltså, och då förvandlades den här mamman – som också var monstertrött – till ett stort svart hål av hatkänslor mot hela världen och speciellt mot pappan och hans avsaknad av ammande bröst. Jag satt där och gungade och vyssjade och pajade dottern medan mitt inre bara kokade och ögonen blixtrade över hur orättvist det så kallade delade föräldraskapet är.

Sedan slocknade även älskade dottern och till slut även monstermamman och nästa morgon var allt frid och fröjd igen och fåglarna kvittrade och pappan fick aldrig veta hur mycket mamman hatade hans icke-existerande bröst natten före för det var ju ändå ganska orättvist att hata något som han inte kan rå för. Och han gör ju allt annat, allt han bara kan. Men han kan inte amma, och lillbruden har börjat tuttflaskvägra. Så det gäller att vara utvilad till kvällen när hon börjar gnälla så monstermamman hålls på avstånd och bara den snälla och uthålliga gullmamman är på plats.