tisdag 28 april 2009

Som resfeber

Ni vet den där kittlande maggropskänslan just före en resa, när man är jätteglad över att få åka iväg men samtidigt lite smånervös för att man ska hinna till flyget, för att man ska komma ihåg passet, för att man ska hitta fram till hotellet osv...?

Den känslan har jag varje dag. Vissa dagar, när jag har mycket att göra och inte hinner fundera så mycket, hinner det kittla i magropen bara en stund. Som till exempel när babyn gör sig påmind med några välriktade sparkar efter lunch, då blir jag bara glad.

Men andra dagar, om jag gör misstaget att sätta mig ner och TÄNKA – till exempel när jag ligger på soffan på kvällen och försöker stänga av med lite hjärndött tv-tittande – så kan nervositeten plötsligt stiga till red alert paniktillstånd.

Som förra veckan efter att jag varit på vattengymnastik till exempel. Jag kom hem, satt mig ner, och stirrade ut i tomma luften, inte långt ifrån att gunga fram och tillbaka i fosterställning alltså. Dels var jag ju fysiskt trött från att ha rört på mig utan att ha ätit (nästa gång packar jag med mellanmål!) och dels hade jag fått någon sorts verklighetschock när vi flöt omkring där med våra stora magar. Först stirrade jag på hur stora de andra var, och sen insåg jag att en av de där badbollarna faktiskt var min egen spegelbild. Shit liksom. Det är faktiskt ett barn på väg och vi ska klara av att sköta och fostra och älska en alldeles ny människa.

Så sen på kvällen när det var läggdags och vi skulle spela gonattsång (har köpt speldosa med vaggvisa) åt babyn började jag storböla. Jag tyckte redan att jag skulle slippa det där graviditetslipande som folk snackar om för det har inte hänt mig förr. Men nu var det ingen hejd på tårarna, både dynan och A blev alldeles blöta.

Men vet ni vad, A blev inte ens rädd för mig! Han bara tog mig i famnen, smekte och tröstade mig och sa att allt kommer att gå fint, att babyn kommer att ha det så bra hos oss och att jag kommer att vara jätteduktig på det här med att vara mamma.

Och jag trodde på honom.

Veckans mål: fortsatt stabilitet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar