Kurs

I går var vi på familjeförberedelsekurs då. Jag var riktigt nöjd, det var skönt att träffa andra som börjar ha magen i vädret och höra vad de gått igenom. Mest gemensamt hade vi när vi talade om rådgivningstanterna, alla hade någon galen historia om vad de sagt. Rådgivningstanterna var alltså inte ett officiellt ämne för diskussion men vi gled liksom in på det när vi talade om krämpor. Det är ju ett bra stöd att se att andra också upplevt samma irritation och oro under graviditeten, att man inte är ensam med sina tankar alltså.

Så fick vi kaffe och kex (<- mycket viktigt) och en bok med info om amning, bäckenbottenmuskler, avslappningsövningar, tankar om föräldraskap och praktiska råd om babyskötsel, och de ämnena kursen ska handla om också. Och så delades vi ibland in i mamma- och pappa/stödpersonsgrupper och ibland i blandgrupper och fick diskutera. Så gjorde vi en avslappningsövning som jag nu inte riktigt förstod mig på, var lite som de där ljudbanden man kan lyssna på på flygplansradio – men jag har alltid varit så bra på att slappna av själv så kanske det är därför jag inte ser vitsen med övningar som "tar dig till din hemliga lugna plats". Undrar om man sen när man ligger där på BB och har ont faktiskt klarar av att ta sig till sin hemliga lugna plats, oberoende hur man övat? Får väl se. Bara jag kommer ihåg att andas så... men det lär man väl göra när man svär.

Till slut tittade vi på en amningsvideo, som utan förvarning började med några sekunders klipp från en förlossning, slemmigt värre! Men samtidigt är det nog förlossningen jag är mest intresserad av att få information om. Och den där epiduralen. Jag tror starkt på att den kan bli min bästa vän!

Babyna i amningsvideona var så små, jag märker att jag blir helt till mig när jag ser spädbarn, liksom WOW, så där små är de, och så hjälplösa! Man smälter ju. Måste ju vara ganska häftig upplevelse, hela amningen? Fast jobbigt verkar det nog, åtta till tolv gånger om dygnet sa de! Jag kom på först senare att det ju kanske gäller bara första tiden och inte hela det första halvåret, men hjälp alltså, låter ju som om man inte kommer att hinna med något annat alls. Så det är kanske det mammor menar med att de inte ens hinner duscha? För att inte tala om hur jobbigt det skulle vara om amningen inte sätter igång, med all press som finns på en att amma skulle man ju känna sig som världens sämsta mor va?

Första frågan i vårt diskussionskort var förresten "Hur känns det att bli MAMMA?". Och vet ni, jag har ingen aning! Det är stort och spännande men samtidigt så är det nog jätteoverkligt ännu. Jag känner barnet i magen flera gånger om dagen men det är som om jag glömmer att det ska komma ut också, att det här med graviditet och barn inte är ett tillfälligt tillstånd utan att barnet ska finnas hos oss för evigt, att det är en permanent förändring i vårt liv... Så en del dagar längtar jag så jag spricker och vill att det ska vara juli NU GENAST, och andra dagar är jag bara livrädd och inte alls redo. Tur att det tar 40 veckor.