Hicka

Värst vad det buffades inne i min mage just, tror bestämt det var fråga om hicka för var så regelbundet. Kändes nästan som om jag själv hade någon sorts minihicka för hela magen hoppade, men det är väl inte konstigt att det känns när det är en liten en på över ett kilo som härjar där inne! Läste om prematurer i en föräldratidning, fatta att det faktiskt är en så långt utvecklad människa där inne nu att den med stor sannolikhet skulle klara sig också här ute i världen. Otroligt. Men jag vill nog att den håller sig där inne till juli!

Folk frågar ibland hur babyn mår och jag vet inte riktigt vad jag ska svara? Man undrar ju själv också. Bra mår den väl när den sparkar och härjar som den gör! Själv har jag också mått bra den här veckan, och anmälde mig i går på både gravidyoga och vattengymnastik för gravida, börjar nästa vecka, hoppas det är bra! Vattengymnastik hörde jag att är skönt när man har så mycket lättare att röra sig i vattnet, och yoga ska vara bra inte bara för stretchandet och djupa magmuskler utan också för avslappning inför förlossningen... hmm. Ska se, låter ju nog vettigt.

Läste just ett föräldraforum och känner mig ganska lyckligt lottad över att jag mått så bra som jag gjort, när en del lidit av såväl illamående som riktigt ond foglossning och andra krämpor som gör att de får sjukskriva sig, stackrarna. Eller svullnad som gör att både skor och ringar klämmer. Låter jobbigt. Känns ju som att man inte själv ska klaga då när ens små krämpor är så minimala i jämförelse!

Fast i morse hade jag nog lite ångest när jag vaknade, hade en gravidmardröm igen. Har inte dem särskilt ofta, men ibland, och oftast handlar de om att jag är ensam och inte vet vad jag ska ta mig till: en gång hade A skickats till fängelset till exempel (haha! han som är så snäll), så han skulle gå miste om både förlossning och babytiden hemma. I natt handlade drömmen om förlossningen och en elak barnmorska: när A lämnade mig ensam på BB en stund för att typ hämta mat eller kaffe var det en elak tant med stora, svarta, arga ögonbryn som skickade hem mig från sjukhuset för hon påstod att barnet inte skulle komma ännu! Så sen satt jag ensam på en buss och åkte bara längre och längre bort och A ringde och var orolig och tyckte att jag nog behövde komma tillbaka, men där satt jag bara helt hjälplös.

Tror inte man ska tolka sina drömmar så mycket, för hjärnan kan nog hitta på vad som helst. Men handlar väl kanske lite om att jag är rädd för att tappa kontrollen: normalt har jag rätt bra koll på mitt liv, men nu vet jag inte vad som väntar! Så tur att jag har A, jag kan inte förstå hur en del klarar det här och att ha barn utan en partner som hjälp och stöd med allt. Och tur att man har mamma och många vänner som lyssnar och ställer upp också.

Oj vad det blev långt. Men det är skönt att skriva av sig!