Så är vi då i vecka 20 plötsligt. Bara halva tiden kvar alltså! Känns ganska absurt. Visst, jag är mindre förskräckt än den där oktobermorgonen jag kissade på stickan och till min förvåning plussade (reaktion: hyperventliering, tårar och efter en stund ett mycket stort, fånigt leende), men samtidigt har jag nog inte ännu riktigt koll på vad vi egentligen gett oss in på. När jag ser barn på stan är jag oerhört fascinerad – "Aj det är så där de ser ut, och så där man gör", typ. Och i de flesta av mina drömmar är vi fortfarande barnlösa och inte gravida heller, så undermedvetandet verkar inte riktigt hänga med. Men det är väl därför det här ska ta 40 veckor, så man hinner vänja sig vid tanken.
Och tankarna snurrar, kan jag säga. Jag är helt chockad av hur mycket barnet redan tar upp av min tankeverksamhet! Jag hade ju tänkt att det inte skulle ta över mitt liv riktigt ännu, men jag kan verkligen inget åt det. När man har någon som lever och sparkar inuti en så blir det liksom svårt att koncentrera sig på annat. Jag kan sitta på en hur spännande föreläsning som helst och det kräver bara en liten, fjärilslätt knuff där inne så är mina tankar tillbaka på om jag klarar av att sy ett babytäcke eller inte. Ja, ni läste rätt. SY. Herregud.
Jag är såld, helt enkelt.
Snabb update och 3 årig prinsessa
6 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar