Är jag en dålig mor då?

Det börjar bli vår. Snart är det mars. Och under våren när jag går omkring och är lycklig över varje solstråle brukar mitt planeringsmaskineri för sommaren också sätta igång på allvar. Jag gör listor (ja, listfreak, medger!) på saker jag ska se till att göra och ser fram emot – allt från att åka på picknick till Sveaborg till att resa ut i världen någonstans. Men sommaren som kommer lär ju se väldigt annorlunda ut. Missförstå nu inte, längtan efter att äntligen få vårt barn hem till oss är fortfarande störst. Men samtidigt är man ju lite ängslig och smådeppig: hur ska det gå, hur ska vi orka, är vårt tidigare liv över nu?

Jag blir ju avundsjuk när folk planerar att gå på paddlingskurs och köper biljetter till Morrissey- eller Madonnakonsert. Och när jag ser bandsläppen för Roskilde, Ruisrock och Pori Jazz (alla i juli). Kommer jag att orka och klara av att gå på Flowfestival i mitten av augusti? Eller är det på tok för tidigt? Och kommer någon och påstår att jag är en dålig mor eller en orealistisk flummare om jag planerar ha barnvakt någon kväll redan under den första månaden?

Faktum är ju att många sommaraktiviteter jag normalt sysslar med bara är out of the question, både i nionde månaden och första tiden efter att barnet fötts. Att ligga på bryggan är jag iofs väldigt bra på, så det är ju tur. För kan ju faktiskt hända att jag inte kan syssla med så mycket annat än det i juni (och ja, så var det den där lilla gradun som ska bli klar också).

Jag hoppas jag mår bra och kan vara igång ända till slutet, och inte är helt död ännu en lång tid efter förlossningen. Men man kan ju inte veta. Så är väl bäst att inte planera för mycket, så man inte blir besviken om man måste ställa in.

Och så är det ännu det där med vänner, och vilka som kommer att orka umgås med mig när jag får lägga av med allt roligt (ja ja, inte "allt", men ni förstår!). För jag vet redan nu att det är en del jag kommer att tappa kontakt med, åtminstone delvis, åtminstone för en tid. Suck. Men det är ett helt annat kapitel, och dessutom ett sådant vi lär få fundera på i många, många år. Så återkommer till det senare.

Till slut: kommentarer som typ "Det är så fantastiskt att ha barn att du sen inte kommer att vilja gå på festival alls utan bara vara hemma och gulla med ungen!!" behöver jag inte. För det är just det jag är rädd för! Att man tappar intresset för sådant man älskat tidigare, att man blir... ja, gammal och tråkig helt enkelt. Hemska tanke.