Egentligen skulle jag i dag blogga om livet som vandrande livmoder och berätta vad en totalknasig vaktmästare sade åt mig i går, men det får vänta. För jag märkte just att det är onsdag!
Vilket betyder att det är fredag snart.
Om två dagar.
Och på fredag ska vi gå på andra ultraljudet!
Känner mig ännu mer kluven än senast. I vecka 12 hade jag sett fram emot ultrat i minst 7 veckor och det var jättespännande. Dels ville vi se vårt barn. Och dels var vi båda jätteoroliga och nervösa att allt inte skulle vara "som det ska". Sedan var det en sådan lättnad att kunna räkna till tio fingrar (och så otroligt stort att få se så mycket fast barnet var bara 38 millimeter långt!) och se hur det boxades och sparkade där inne!
Och nu... ja, är det lite samma sak faktiskt. Fast vi är betydligt lugnare, för när det redan gått så här långt är riskerna att något ska gå fel inte stora precis. Och vi vet åtminstone att barnet lever, för jag känner ju det inuti mig, då och då. Visst kan jag fortfarande bli orolig ibland, om jag inte känner barnet på en dag eller två. För det är faktiskt rätt svårt att veta om det är barnet eller vanliga luftbubblor! Men sen förstår ungen att sparka till lite, att meddela att det fortfarande finns där, och då blir jag glad och lugn igen.
Det som klyver mig den här gången är att vi troligen har möjlighet att ta reda på könet. Det är jätteroligt att få gå på ultra igen, vi kommer att se mycket mera den här gången. Men samtidigt kan jag inte bestämma mig för exakt hur mycket jag vill se! Vill jag veta om det är en pojke eller en flicka där inne?
Vi hade egentligen redan bestämt oss för att ta reda på könet. För att vara förberedda, liksom. Jag vill kunna motarbeta könsrollerna redan från början. Om det är en flicka skulle det vara skönt att redan nu kunna säga åt brorsorna att de ska brottas och spela fotboll med henne ÄNDÅ. Till exempel.
Men o andra sidan så... det kan jag ju meddela dem oberoende!? Kanske det skulle vara roligt att ha könet som överraskning? Och framför allt: varför i all världen ska det egentligen vara så intressant?
Det här är en gammal diskussion, ja, men ny för mig. Jag kan bara inte förstå varför den första frågan för så gott som alla bekanta som gratulerar nu när magen börjat synas är "Vet ni redan om det är flicka eller pojke?". Det är ju egentligen en mycket privat sak, och rent fysiskt än så länge en mycket mycket liten sak, rent minimal, den lilla snoppen eller snippan. Så varför ska den egentligen blottas för hela världen!?
A försöker lugna mig och säger att det för de flesta bara är smalltalk. Det är ungefär det man "ska" fråga. Och visst stämmer det, så mycket mer än det kan folk ju inte fråga i det här skedet. Inte utan att det låter konstigt, åtminstone. Jag menar "Har det två armar?" eller "Vet ni redan om det får en näsa?" är egentligen mycket mer relevanta frågor men de låter ju bara sjuka.
Jag har försökt känna efter om jag lutar mer mot ena eller andra hållet, för folk lär nog göra det fast det är så tabu. Men hittills har vårt barn i mina drömmar oftast varit bara ett barn, en liten glad och vild lintott som rusar omkring och varken är särskilt flickig eller särskilt pojkig. Någon enstaka gång har det varit just en dotter eller en son, men jag har inte känt annorlunda för det. Tvärtom smälter mitt hjärta precis varje gång, fast det bara är drömmar ännu: här om natten var vårt barn så vackert och fint att jag inte alls ville låta det sova lugnt i sin vagn, utan ville lyfta upp det i min famn hela tiden. Jag minns, konstigt nog, den känslan från när min yngre lillebror var riktigt liten. Jag var åtta när han föddes och tyckte han var finast i världen!
Den stora kärleken kunde väl gott definieras som att få somna tryggt i någon annans famn. Eller att själv vara famnen. Den där känslan av totalt lugn, när ett barn suckar den sista sömniga vakensucken och låter huvudet falla tungt mot ens bröst, när man får snusa bebisen i håret och pussa den vilande pannan... Den känslan längtar jag efter.
Och den känslan bryr sig verkligen inte om barnet är en flicka eller en pojke.
