Ultra i morgon

Flera veckor sedan jag skrev senast. Antar att det kanske är för att jag inte heller har tänkt på graviditeten så mycket. Blir verkligen skönt att gå på ultra i morgon, få vinka åt krabaten, få veta att allt är okej, och äntligen kunna glädjas på riktigt! Går in i vecka 12 i morgon så allt verkar ju vara bra.

Har funderat rätt mycket på andras reaktioner på graviditeten. Vi har berättat för närmaste familjern och jag har berättat åt mina närmaste tjejer. Roligast har jag haft åt mina bröders reaktion, de är så ivriga att de håller på att försäga sig hela tiden, stackrarna. Och så vill de känna på den än så länge icke-existerande magen. Det kan jag väl tillåta, men vem som helst vill jag ju inte att klappar och kladdar där som om jag plötsligt var allmän tafsdyna.

Så borde jag ha filmat reaktionen hos ena tjejgänget när vi satt på brunch och jag plötsligt berättade. För de trodde inte på mig! Haha! De blev helt tysta och bad mig upprepa orden. Och sen blev de så ivriga att jag fick be dem lugna sig – och fortfarande får göra det ibland.

Är ju förstås inte konstigt att kompisar blir ivriga när jag inte har många nära vänner som har barn ännu. För en del vänner är det alltså den första graviditeten de upplever på nära håll. Och det är ju roligt att de är ivriga, men alltså... jag vill ju inte bli behandlad som bara en gravid kvinna, utan jag vill vara samma kompis som de haft förr. Och visst har det lyckats, största delen av tiden. Hittills i alla fall.

En annan sak jag funderat mycket på är de kompisar som så länge redan talat om att de vill ha barn, NU, genast liksom. Vi funderade inte så länge utan bestämde oss bara och så gick det mycket fortare än vi kunde ana. Alla har ju inte sådan tur. Och jag märker ju att trots att vännerna är jätteglada för min skull så finns det en del som också blir lite ledsna, fast de försöker att inte visa det, för att de så gärna skulle vara gravida själva. Alltid handlar det ju inte bara om barn heller utan om en längtan till ett tryggt förhållande som sedan kan leda till barn. Många har haft åldersstress med det i flera år redan fast vi inte ens passerat det där magiska 30 som många ser som någon sorts fetstilt deadline i kalendern.

Och jag vet ju inte vad jag ska säga. Hur kan jag hjälpa? Jag försöker be dem njuta av den tid de lever nu i stället för att bara längta framåt, och om det inte hjälper säger jag att mycket hinner hända på ett år eller två – och det stämmer ju faktiskt, vad som helst hinner hända redan på några månader. Men inte vet jag vad annat jag kan göra? Vill ju trösta, uppmuntra, men det går inte alltid.

Så finns det ju de som inte alls vill ha barn själva ännu och som blir nervösa av bara tanken på en skrikande, bajsande unge. Dem kan jag bättre relatera till och har lättare att tala med. Är ju själv nervös för hur mitt liv ska förändras, det har ju gjort det redan nu. Men gäller väl att bara ta det lugnt, ta dagarna som de kommer. Försöka andas, helt enkelt?