Påskrally

Dottern fick en lära-gå-vagn av påskharen (=farmor&farfar). På paketet står det att den "är tålig nog att gå från en lära-gå-vagn till en snabbare-än-blixten-vagn" men jag är rädd att vår dotter tänker skippa det första skedet, för hon tar bara tag i handtaget och rusar iväg med noll uppfattning om att det finns något sådant som självbevarelsedrift. Så det liknar mera ett fritt fall framåt än gående steg när hon trippar iväg, men roligt är det! Och inte särskilt mycket farligare än allt annat hon hittar på nu när det plötsligt ska klättras på (och trillas ner från) precis ALLT. Har tappat räkningen när det gäller bulor på det lilla runda huvudet redan men underligt nog verkar hennes fall inte störa henne lika mycket som de stör mig eller särskilt hennes far – det gäller bara att inte se så förskräckt ut när hon slår sig och det är ju lättare sagt än gjort förstås.

Har varit skönt med påsk"ledigt", lite väl många släktmiddagar men vad gör man, är svårare att tacka nej nu för tiden när alla måste få se lilla pian/prinsessan/gullfian och alla andra tokiga namn de kallar henne... (Vet inte om jag nämnt det här men själva kallar vi henne oftast Munken, och det är ju det mest smickrande namnet av alla. Kärt barn... ;D )

Det bästa med påskhelgen var följande: på lördag kväll sade min man att jag behövde gå ut på öl, så jag gick lydigt ut och hade mycket skoj. På söndag morgon steg han sedan inte bara upp och fixade morgongröten utan gick dessutom ut på vagnpromenad, så jag sov lugnt till elva! Så jag blev och fundera på hur det skönaste med att vara två vuxna hemma är att få turas om med bland annat sovmorgnar. Därför presenterar jag nu en idé för dig som läser och eventuellt känner någon trött ensam mamma eller pappa som skulle behöva en paus: ring på dörren på en söndag morgon och rym iväg med deras barn! Så de får sova, eller äta frukost, eller läsa en bok. Eller bara sitta och lyssna på tystnaden och njuta. Glad påsk!