Separationsångest

Var på en jobbträff i går och borta hemifrån 17.30-22, dvs just de kritiska timmarna som söta älskade dottern lätt blir griniga gnällfia. Hade pumpat och hade dessutom frysen full med både mjölk och potatis- och morotsmos och bestämde mig för att inte ta någon stress och att vi nog alla tre skulle klara av det här.

Så jag var helt lugn när jag åkte, dottern var mätt och belåten och på gott humör så det kändes inte alls illa (hon förstår ju inte när man pussar och säger hejdå ännu...) och jag hade riktigt trevligt på träffen och lyckades till och med hålla mig från att kolla telefonen eller klockan stup i kvarten (fast en gång kollade jag nog om det var något fel på telefonen när den inte ringde alls, haha!).

Och jag var helt lugn när jag kom hem också, för det hördes inget skrik och vår bebis såg bara lycklig ut. Men så berättade pappa att hon hade gallskrikit i 45 minuter i sträck just efter att jag for och att han fick henne att lugna sig bara genom att gå ut på vagnpromenad så hon somnade... trevligt för honom, jag vet ju precis hur hjärtskärande svettigt det är att klä på en skrikande bebis och komma ut genom dörren. Men sen när hon sovit så var hon lite nöjdare, åt en massa potatismos för hon vägrade, igen, att ta flaska (så jag undrar just hur hennes mage kommer att må i dag), och så hade de lekt och pratat och pappan var så nöjd att han hade klarat kvällen. Och helt slut var han också, och sade att han inte hade haft fem minuter ledig tid, knappt hunnit äta alls och inte ens hunnit kolla sin e-post på hela kvällen – yupp, welcome to my life tänkte jag säga men log bara och sade att han var en fin pappa för det är han nog.

Så det var ju skönt att det gick bra sen ändå! Vi ska öva lite mera på det här så det går ännu bättre i fortsättningen. Det är nog mycket fräckt att dottern blivit en sån mamis redan, en riktig morsgris. Fast samtidigt så är det ju, helt ärligt talat, bara alldeles härligt att känna sig så älskad och saknad: när jag kom hem och tog henne i famnen så sken hon upp så hon log med hela kroppen, och jag kan svära på att hon kramade och pussade mig fast hon inte ännu riktigt vet hur man gör och de små armarna inte riktigt räcker till en omfamning ännu. Men hon höll om min hals och tryckte sig emot mig och gosade med mig så jag blev alldeles blöt i ansiktet av hennes lilla pussmun! Älskade, älskade barn, när hon gör så där så undrar man ju varför man alls vill vara ifrån henne... :)