Skutt, skutt över mattan!

Tadaa, nu kryper hon! Eller skuttar. Hon fick syn på en Erisan-tub och krypskuttade sig fram över hela vardagsrumsmattan för att få tag på den, haha! Läkaren sade i går att jag skulle locka henne med leksaker (tss, som om jag inte försökt!) men han hade helt fel, man ska locka med fjärrkontroller, telefoner, tidningar och allt möjligt annat som råkar bli och ligga och som man inte vill att hon får tag i. Som Erisantuber då till exempel.

Hon har ställt sig upp i krypställning i några veckor nu och varit mäkta irriterad över att hon inte kommer vidare (utan bara backar in under soffan) så nu när det äntligen gick framåt så hurrade vi och hejade som om hon just klarat av ett maratonlopp eller två! Och skrattade förstås, för det såg bara för lustigt ut. Hon stod i krypställning, flyttade händerna framåt och skuttade sedan efter med hela nedre kroppen, dvs båda knäna och hela rumpan samtidigt. Och sen på nytt, händerna framåt och ett skutt, händerna framåt och ett skutt. Verkar lite tungt. Men visst räknas det?? Jag tycker allt som går framåt räknas!

Och PS: Visst blir det mycket skryt här ibland (Nu kan min dotter kacka på pottan, nu kan min dotter krypa, nu kan min dotter själv köra motorcykel) men det känns ju stort vet ni, det är ju verkligen en milstolpe att lära sig att röra sig dit man egentligen vill i stället för att konstant ha backväxeln i. Så jag skryter och pöser bäst jag vill för jag är så ivrig och glad, ha!