Serious shit

Hört i barnfamilj:

Mamman, förundrad: "Hon ser så allvarlig ut när hon bajsar!"
Pappan, smått road: "Nå, brukar du själv sitta och skratta eller?"

Jepp jepp. Man försöker ju hålla sig från bajssnack men det är svårt för man är ju så intresserad av det. På riktigt alltså, intresserad av bajs. Det som finns i blöjan är ju det tydligaste tecknet på att hon äter och mår bra (på BB krävde de tom att vi skulle föra bajsdagbok för henne de första dagarna, så det sitter liksom i) så det är klart man blir lite obsessed.

Och så fort det händer något nytt, oväntat eller annorlunda med babyn blir man riktigt till sig och det gäller förstås också bajset. Så jag blev helt stressad de första dagarna hon började med den nya fasonen att smutsa ner bara en eller två blöjor om dagen (nåjo, ibland blir det många smutsiga blöjor ändå för att vi hinner byta innan hon liksom skjutit alla satser, det kan ju ta ganska länge, hennes stånkande). Kiss kommer det massor men bajset kan det ibland gå en hel natt eller dag innan vi ser det igen. Vi blev redan oroliga att det var något fel men läste sedan att en del ammande babysar kan bajsa bara en gång i veckan. Att sånt.

Så det har väl bara att göra med att hon växer och blir större. Hon har också börjat sova mycket längre nätter, ungefär sju timmar i sträck per natt, och även första gången det hände trodde jag hon var sjuk. Men nej, hon har upprepat den fasonen i nästan en vecka nu och är pigg och glad när hon vaknar. Så allt är säkert bra och jag måste kanske jobba på att sluta vara så paranoid och misstänksam och orolig. Men det är svårt vet ni, jag har ju aldrig gjort det här förr. :)