Alla säger ju att det går fort, men...

... SÅ HÄR SNABBT SKA DET VÄL ÄNDÅ INTE GÅ?

På måndag fyllde tjejen en månad och i morgon är det fem veckor sedan vi åkte in till Kvinnis och upplevde vårt livs största dag. Att få henne i famnen första gången och se hennes stora mörka ögon borra djupt in i min själ var en känsla jag aldrig glömmer.

Hon har fortsatt inspektera oss sedan dess, med en blick som fortfarande ser klok och allvetande ut men som också blir piggare och mer nyfiken för varje dag som går. Hon har ändrat så mycket redan! Nacken och hela kroppen är mycket stadigare, hon följer med vad som händer omkring henne redan och visar oss nya miner varje dag. Vi väntar förstås ivrigt på att hon ska le, hon gör det när hon somnar men har inte skrattat åt oss riktigt medvetet ännu... fast det lär hon väl få göra ofta sen. ;)

Och oj oj vad hon växer! Från 50 cm och 3000 g vid födseln är hon nu uppe i 55 cm och över 4500 g! Det är härligt att se att hon mår bra och utvecklas så fort men hjälp vad jag blir förskräckt ibland, att det ska gå så fort och att hon redan är en helt annan baby än den jag ser på bilderna från några veckor sedan och tiden bara rinner iväg och hon blir äldre och större för varje timme som går och GODE GUD HJÄLP MIG snart börjar hon skolan och planerar tonårsrevolt och flyttar hemifrån och waaaaaaah!!!

Nåjo. Jag försöker ta det lugnt och bara njuta, och det har vi nog gjort också, har haft två så perfekta sköna veckor på holmen. Nu försöker jag ställa in mig på vardagen som hemmamamma, A:s semester tar slut nu, han börjar jobba på måndag. Har varit så skönt att han haft ledigt så länge så blir ju nog annorlunda nu, gäller att vänja sig vid vardagen. Ena sekunden tycker jag det ska gå hur bra som helst, hon är ju så snäll och fin, och nästa sekund är jag dötrött för att jag inte sovit dagssömn när hon gjort det, eller gråtfärdig över något så litet som att vi byter blöjstorlek från 1 till 2 för att hon, ja, är så stor redan.

Fast nog är hon ju liten ännu, vårt lilla stora underverk. Ibland är det alldeles hjärtskärande hur liten och hjälplös hon är, som till exempel när hon tror att världen ska gå under om det tar fem minuter mera än genast innan hon får mat, det skriket blir jag alldeles kallsvettig av. I nio fall av tio är det hunger som är svaret när hon ger ifrån sig något pip, så problemet är ganska lätt att lösa. Sen är hon nöjd igen, pigg och glad och visar nya konster för oss och vi skrattar och berömmer och förundras över precis varje lilla rörelse. Finast i världen är hon.