Dop = svårt

Ja vi kunde ju kanske ha funderat på namn och dop och faddrar och allt redan under de nio månader vår dotter var på väg. Men det blev inte av, kändes på något sätt så avlägset och man visste ju inte vem det var som skulle komma hem till oss heller.

Nu har vi i alla fall bestämt oss för ett namn och ett dopdatum (faktiskt hennes namnsdag, råkar vara en lördag med passligt datum) men funderar ännu på mellannamn och har inte tillfrågat några faddrar heller.

Och så har jag lite ångest över om det ska vara kyrkligt dop eller om vi borde ha namngivningsfest i stället. Jag har så länge tänkt skriva ut mig ur kyrkan men bestämde nu att jag inte gör det – kan bra betala lite kyrkoskatt för det goda församlingarna ändå gör, underhåller ensamma tanter med kafferep och barnfamiljer med lek och ramsor och sommarläger osv. Men nu när jag läser mera om vad dopet betyder och hur det ska gå till med psalmer, Fader vår, syndernas förlåtelse och liturgiska färger så börjar jag känna mig lite fejk – ska vi nu stå där och låta dottern döpas med heligt vatten och upptas i församlingen när det inte är något jag själv liksom tror på? Är ju församlingsmedlem "av gammal vana". Men kanske man kan se det som bara tradition och inte göra så stor grej av det hela? Kanske jag inte behöver djupanalysera och fundera mig tokig över det här?

Och om man inte har kyrkligt dop, hur ska man gå till väga i stället? Är ju roligt med någon liten ceremoni ändå. Lättast skulle det vara att få allt fixat genom att bara ringa en präst och boka kyrka men äääh... suck.