Andas, andas

Håhhå. I går när vi skulle lägga oss och jag ställde in väckarklockan sade A så där snällt och glatt att "skönt att du har bara tre dagar kvar på jobbet va?" – och min reaktion var att börja storböla! Totalknäppt. (A:s reaktion på det var mycket stabil, han kramade och lyssnade och var mycket förstående så det blev snart bra igen. Han är min klippa.)

Nå. Tyckte redan jag hade kommit över rädslan att sluta jobba (och jo, jag var mycket trött i går och är ju ett hormonmonster dessutom så det är ju en delorsak till lipandet) men tydligen inte. Känns mycket konstigt att sluta, och veta att man i flera månader kommer att vara utan jobbutmaningar och utan vuxendiskussioner – ja, jag kommer ju att träffa vuxna fortfarande men det är annan sak att träffa vänner än att varje morgon gå på jobb och försöka vara (eller åtminstone låtsas vara) klok och kreativ.

Folk försöker trösta med att den lediga tiden före förlossningen är så skön, och att barnet sedan är en större utmaning än något jobb i världen. Men vad hjälper det när den största rädslan egentligen bara är själva förändringen? För det kan ju ingen påstå att det inte blir, en stor förändring alltså.

Samtidigt börjar det faktiskt kännas som att jag inte skulle orka jobba längre. Bara att röra sig blir mera ansträngande för varje timme av dagen som går och när eftermiddagen kommer så vankar jag fram, med den där bakåtlutade ställningen jag trodde jag skulle slippa men som bara kommer automatiskt när det värker i bäckenet och benen. Urk.

Så visst blir det skönt att ha ledigt några veckor. Men jag tänker inte låtsas att jag bara jublar av glädje över att sluta jobba: det verkar vara alldeles för tabu att säga att man tycker det är jobbigt att bli ledig och den tabun tänker jag inte späda på. För hallååå, det att man gillar sitt jobb betyder ju verkligen inte att man älskar och ser fram emot att få sitt kommande barn något mindre!

Och så, till sist, i serien idiotiska kommentarer: har hur många gånger som helst fått höra orden "Åååh vad härligt att du får vara leeeedig heeeela sommaren." IDIOTER. Att vara mammaledig/pappaledig är inte att vara LEDIG. Det är att sköta det viktigaste jobbet som finns, att ta hand om sitt/sina barn. Så det så.