Nu tar pappa över

I går var min man på jobb för sista dagen på ett år. Nu har vi ett par veckor ledigt tillsammans före jag ska checka in på mitt jobb/vuxendagis men från och med i dag är det alltså slut på tumistiden med och ensamdagsansvaret för dottern.

Det jag inte kommer att sakna: 
– att ensam sköta morgongröt, mellanmål, lunch, mellanmål samt köksstädning, barntvättning (inklusive hår) och golvskurandet under barnmatstolen för samtliga måltider. Gud alltså. Jag kan mata middag och kvällsgröt varje dag för att truga bara två måltider om dagen i ungen är ju rena rama barnleken i jämförelse.

– dotterns förmiddagsgnäll när hon är trött på att vara inomhus och vill ut i parken inte snart utan genast, medan jag desperat försöker packa skötväska, hänga upp en tvätt samt minimera förstörelsen på vardagsrumsgolvet (=städa undan leksakerna) före vi går.

– att vara vårdledig i slask, -20 grader eller spöregn.

Det jag kommer att sakna:
– de spontana pusskalasen (inklusive eskimopussar och kramar) samt de dagliga skratt- och kittelattackerna, samt att helt enkelt att få vara närvarande hela dagen och alltså aldrig missa att dottern lär sig något nytt. Nu kommer jag ju inte alltid att vara med när hon till exempel säger ett nytt ord för första gången.

– att vara vårdledig en hel varm solig sommar, det har varit härligt!

– att lägga dottern för dagssömn och dricka kaffe i soffan och titta på Americas Next Top Model och annan daytime television... hehehe.

Det jag ser fram emot:
– att se far och dotter få en annan sorts relation. De är väldigt nära redan nu men det är klart det ändå är min famn som är bästa trösten eftersom jag varit med henne mest. Det blir intressant att se hur det här förändras och hur fort (och jag hoppas jag kan hantera det).

– att ge över min roll som organisatör. Just nu är det jag som har vanan inne med mat, nattning, väskpackning och whatnot eftersom jag gör det minst 75% av tiden. När A blir hemma 24/7 kommer han ju att få rutin på ett helt annat sätt, och troligen hitta på andra rutiner än jag. Sen är det inte längre jag som vet bäst. Hoppas jag kan hantera det också.

– att jobba! Att få helt andra utmaningar för hjärnan, att gå på vuxenlunch, att skvallra i kafferummet, att få adrenalinkick vid deadline, att skriva så fingertopparna värker... Det blir roligt! Bara jag kommer ihåg hur man stavar, bland annat.

Det som blir lika som förr (tror jag):
– Pusskalas och skrattattacker kan lyckligtvis äga rum också kvällstid och veckoslut.

– Kaffestunder med vänner hinner man ha också när man jobbar och inte bara när man är vårdledig.

– Jag är fortfarande min dotters mamma och det att hennes pappa blir ännu viktigare i hennes liv betyder inte att jag blir mindre viktig.

Listorna kunde givetvis vara mycket, mycket längre men det här var vad jag kom på just nu. Vi står inför en spännande förändring men det är något vi alla ser fram emot – eller åtminstone vi två vuxna alltså, dottern är väl inte särskilt medveten om den ännu. Men jag tror det ska gå bara bra.