Monstermamman tämjs med snusningar

De två senaste nätterna har gått okej, bara ett par ordentliga uppvakningar per natt så det känns betydligt bättre nu. För tillfället sover hon dessutom dagssömn och har sovit snart två timmar, inomhus alltså, vilket typ aldrig händer. Och jag ger upp med att försöka hitta förklaringar till varför det ibland fungerar och ibland inte alls! För jag hittar inga.

Fredag natt vaknade hon första gången vid midnatt och sedan klockan ett, klockan två, klockan tre och klockan fyra och efter det sov hon bredvid mig och jag slocknade så har ingen aning om hur hon sov. Lördag natt var hon klarvaken från ungefär midnatt till fyra på morgonen. Då gällde det liksom att vara glad över att jag åtminstone kunde turas om med dotterns far för hör här: när man inte får sova tappar man förståndet. Den absolut värsta känslan jag vet är när jag blir så trött på skriket att jag börjar tycka att barnet är ett litet monster. När gungandet i gungstolen växer från rytmiskt till ryckigt till maniskt, ja på gränsen till aggressivt, och när jag helst bara skulle lämna rummet eller hela hemmet och låta henne skrika för sig själv helt ensam bara jag inte behöver lyssna, då sköljer det där dåliga samvetet och skräcken för mina egna tankar strax över mig så ögonen tåras och andningen krampar.

Sedan snusar jag dottern i håret (det har faktiskt vuxit så man har några hårstrån att borra ner näsan i nu! ;) ) och känner med hela kroppen hur fin hon är och hur jag inte bryr mig om något annat än att hon ska ha det bra och känna sig trygg och inte behöva gråta mera. Hon värmer min famn och min famn värmer henne och mitt gungande lugnar sig. I något skede blir det ju faktiskt tyst, inte ens nattugglor kan vara vakna för evigt, och hennes små snusningar blir tyngre andetag i drömmarnas värld.

På morgonen är hon så glad när hon vaknar, ler med hela ansiktet och de runda rosiga kinderna, och viftar glatt god morgon med sina näpna små armar. Då undrar jag hur i all världen jag kunde vara så arg och desperat under natten. Jag minns helt enkelt inte. För hon är så fin.

Så jag undrar ibland. Hur ensamstående klarar sig, eller hur föräldrar med barn med flera månader av sömnproblem eller kolik klarar sig. För jag blir ju galen av bara några nätter?!

Men som sagt, sovandet i det här huset har varit bättre nu. Och i dag har vi mest bara skrattat. Jag skrattar åt dottern för det mesta hon hittar på och hon skrattar åt mig för minsta lilla lustighet. Vi talar verkligen billiga nöjen: i dag höll jag upp handtaget till hennes pipmugg och lekte kikare med det och åt det skrattade hon så hon nästan kiknade. Så far hon omkring med min gamla walker (en amerikansk stol med hjul) och har börjat hitta fram till byrålådor och köksskåp, vilket ju förstås är mycket spännande och ger ännu fler billiga nöjen. I dag hittade hon en röd plastskål och ett grönt kastrullock som underhöll henne i en halv timme. Sopborsten är också mycket populär.

Om två veckor och två dagar åker vi till Kanarieöarna och senast där tänkte jag att hon kan lära sig krypa, när det finns mycket nytt att titta på som till exempel gräsmattor som inte är begravda under två-tre meter snö...! GUUUUD VAD SKÖNT DET SKA BLI!! Med sommarsol alltså. Krypandet kommer om det kommer.