Hälsningar från bubblan

Nu har vi haft småjobbiga kvällar och nätter i nästan två veckors tid, vilket i vårt fall betyder jobbiga nattningar nästan varje kväll (upp till tre timmars gnällande varvat med tissraseri) och oroligare nätter än vanligt, alltså två, tre eller till och med fyra matpauser under natten. Skulle kunna skriva sida upp och sida ner om mina funderingar om det här, men long story short tror (och hoppas) jag det är en kombination av att hon växer och är hungrig och att hon lärt sig nya grejer: hon har börjat vända på sig riktigt aktivt nu, hittat sina fötter, och börjar så småningom lära sig att sitta med stöd så det händer mycket! Stora flickan! Men nya intryck och övningar ska kunna ge orolig nattsömn.

Hur som helst, har märkt att under de perioder hon sover sämre så går jag totalt in i mammabubblan, ännu mera än vanligt alltså. Jag kan knappt tänka eller prata om något annat än hennes sovande och ätande utan får riktigt anstränga mig för att komma ihåg att världen där ute fortfarande existerar, att livet går vidare och att det händer saker också i mina vänners liv till exempel... håhhå. Jag är nog mycket glad att jag hittat till en babygrupp där jag får träffa andra som är i samma situation och förstår precis! Snackade just i går med en av mammorna där om att vi före vi fick barn tyckte att vi ALDRIG I LIVET skulle gå på sådana träffar – liksom usch att umgås med andra mammor, huj, och prata om blöjor och amma i grupp, blä. Men hör och häpna, där har jag träffat mammor som är minst lika coola som jag om inte coolare! ;) Starka, duktiga kvinnor. Och det är ett av de få ställen jag känner mig riktigt bekväm och trygg med S: ingen bryr sig om hon skriker, ingen stirrar när jag ammar, golvet är rent för både mig och S att lägga oss på, och det finns alltid någon som upplevt samma sak som man för tillfället gläds, oroar eller förundrar sig över med sin lilla bebis! Ja, och om jag nu inte nämnt det tillräckligt många gånger: DÄR FINNS KEX OCH SMÖRGÅS OCH KAFFE I MÄNGDER!

Men viktigast är snacket, man får både avlastning och realitycheck och stöd och ofta en tankeställare eller två. Som på en träff för någon vecka sedan när vi ombads att berätta vad som är det härligaste med babylivet – det var en bra omväxling när vi så ofta annars talar om sömnskuld, amningsproblem, magont, stress, gråt, ja allt man är irriterad på eller orolig över helt enkelt. Det blir väldigt lätt så att man talar mycket om det som är jobbigt, säkert därför att man behöver prata av sig och höra om någon annan upplevt samma sak.

Men då kom jag ihåg att jag under graviditeten ofta var irriterad på att många som fått barn kom med så negativa kommentarer: "Jaha, nu är ditt liv slut", eller "Just så, nu kommer du inte att få sova på de närmaste sju åren, inte hinna duscha mera än en gång i veckan och dessutom inte komma undan med mindre än två maskiner kläder per dag". Ska det faktiskt behöva vara en enda klagovisa?, tänkte jag.

Så nu när jag så småningom börjar vänja mig vid tanken på att jag faktiskt blivit Mamma (jepp, det tar en stund att förstå!) så försöker jag ibland fundera på hur det känns, eller åtminstone fundera på hur jag ska svara så jag inte låter som ett tycksyndommignervvrak när folk frågar hur det känns att vara Mamma. Och inte vet jag riktigt? Stort och förunderligt, fantastiskt roligt och spännande, helvetiskt stressigt och stundvis riktigt skrämmande, och ändå som den naturligaste sak i världen och som att det här är det bästa äventyr jag någonsin hittat på.

Men det går i vågor. Frågar du mig i dag kommer det en halvtimmes utdrag ur vår sömndagbok. Frågar du mig nästa vecka... så hoppas jag jag bara är utvilad och glad och lycklig, hahaha.

Nu vaknade ögonstenen, dags för en sömnslurk till. Återkommer om sömndagboken, så vår intresseklubb (=du som läser detta) får anteckna så det glöööder!