Prostaglandin

Vi har troligen vårt sista barnfria veckoslut framför oss. I går på Kvinnis meddelade läkaren nämligen att graviditeter med hepatos inte tillåts gå över tiden så om inget händer av sig själv nu inom en vecka blir jag igångsatt sen! Hjälp!

Nu har jag drabbats av plötslig rampfeber. Blev glad att höra att vi inte behöver vänta på bebin länge till, att vi kan strunta i farhågorna om att gå två veckor över tiden. Men samtidigt blev det så definitivt, nu har vi ett datum och jag stirrar mig blind på det trots att jag ju vet att det mycket väl kan hända före det också. Och dessutom kan igångsättningen ta allt från några timmar till ett par dygn så något födelsedatum har vi inte egentligen.

Funderar varför jag är så irriterad, eller till och med nervös, och inte bara lycklig över att det närmar sig. I går kunde jag inte riktigt sätta fingret på vad det var som störde mig men jag tror det är för att det inte blir som jag tänkt mig, dvs att förlossningen (troligen) inte sätter igång av sig själv. Och ja, jag vet att väldigt få förlossningar blir som man tänkt sig men i min bild av händelseförloppet skulle det hela börja hemma så vi kunde ta det lugnt och sköta de första timmarna här tillsammans och sen åka in till BB när värkarna blev regelbundna och det började närma sig. Så där som det står i broschyrerna att "man ska göra", typ.

Nu kommer jag i stället att tas in på avdelning 42 på morgonen, få en prostaglandintablett (som vagitorium) och sedan ligga i ett rum med 4-5 andra kvinnor och vänta på att värkarna sätter igång. Hurra vad roligt.

Dessutom sa läkaren att hon inte kan lova att det går på första tabletten utan att en del behöver tio stycken. Och de ges med fyra timmars mellanrum. Så en del stackare får alltså ligga där i 40 timmar och vänta. Najs.

Tabletten är alltså en hormonbehandling som dels ska få livmoderhalsen att mjukas upp och dels få värkarna att sätta igång. (Vill ni läsa detaljer finns infon jag fick från sjukhuset som pdf-dokument här.) Nå, jag tror ju inte det tar riktigt 40 timmar för mig för läkaren sa att min livmodertapp är mjuk och mogen och de till och med skulle komma åt att spräcka fosterhinnorna utan prostaglandin, men att de hellre gör så här eftersom den fortfarande är 1,5 cm lång (och ursäkta detaljerna men AJ vad det gjorde ont när hon konstaterade det, jag undrar om inte det borde finnas någon regel som säger att folk som vill bli barnmorskor och gynekologer måste ha extra långa fingrar?!). Dessutom sa hon, precis som den andra läkaren förra veckan, att hepatosgraviditeter ofta slutar med förlossningar som kommer bra igång och går rätt fort. Så jag hoppas ju förlossningen kan börja samma dag jag tas in.

Sen när värkarna sätter igång ska det gå till precis som "vanligt" dvs man byter till förlossningsavdelningen, tar in i en förlossningssal och kan fortsätta där som man annars hade planerat. Så för det är jag inte särskilt stressad, den biten verkar bli som det jag förberett mig på: det gör ont som i helvetet men jag ska önska ett varmt bad och epidural och A ska vara där och sköta om mig och vi ska klara det, tillsammans.

MEN: han får tydligen inte vara med förrän i förlossningssalen, eftersom jag före det ligger i ett rum med andra kvinnor och väntar på värkar. Där får han bara hälsa på. Det suger, helt sjukt mycket, speciellt när jag inte vet hur länge jag behöver vara där. Tänk om det blir en natt eller två?

A var bara på gott humör i går efter beskedet, han har varit stressad att jag inte ska veta när det är dags och nervös att vi skulle komma in till BB alldeles för sent, så han tycker det är skönt med ett datum så de har koll på oss. Men själv kunde jag åtminstone inte i går vara bara glad och lugn för huvudet snurrade när det plötsligt blivit så konkret: jag bara tänkte på allt som kan gå fel under en förlossning och allt som kan vara fel med barnet och allt som bara kan göra vårt liv ett helvete. Vilket ju är lite absurt för det låter ju som om jag inte tidigare kunnat vänta mig att förlossningen kommer i slutet av de här 40 veckorna utan bara levat i blankt förnekande och det har jag ju inte, tvärtom har jag känt mig ganska förberedd och lugn de senaste veckorna. Men det känns som när man länge planerat något och sedan fattar ett beslut man inte längre kan backa – typ som när man precis köpt flygbiljetter för en lång resa, eller som när bungee jump-killen öppnade porten på lyftkransburen åt mig och räknade 3-2-1-HOPPA: nu kan man inte ångra sig längre, finns ingen återvändo, det är bara att tuta och köra.

Och egentligen är det bara härligt och underbart och det kittlar i magen av längtan, men samtidigt är det så spännande att man mår lite illa och knappt kan andas.

Andas, andas, andas. Det ska jag koncentrera mig på i dag.